Inget franskt vin i Frankrike

Igår gjorde vi en heldagstur i Mauritius. Idag skulle vi göra en till men i ett helt annat land. Tidigt på morgonen åkte vi till flygplatsen i Mauritius och klev ombord på flyget. Flygningen tog bara 45 minuter, sen var det dags att kliva av planet. Trots att vi var långt hemifrån hade vi landat i ett europeiskt land. Vid säkerhetskontrollen kändes det underligt att vi som EU medborgare hade en egen kö, men det var faktiskt så för Reunion tillhör Frankrike.

Det var ungefär en mil till Saint-Denis, som huvudstaden heter, och dit åkte vi för €5 med flygbussen. Vi behövde inte gå långt innan vi hittade cachen Saint-Denis – Rue Labourdonnais och ytterligare ett land var loggat. Inom geocaching räknas Reunion som ett eget land. En extra krydda på moset var att inte många svenskar loggat cacher i Reunion. Vi var det åttonde svenska nick som loggade en cahche i Reunion.

Det var varmt, gråmulet, risk för regn och hög luftfuktighet, alltså ganska klibbigt då vi började vår vandring i staden. Många gamla hus var från den franska kolonialtiden och vissa kvarter påminde om New Orleans.

Magen kurrade och medan vi loggade burkar letade vi samtidigt efter en restaurang. Vi såg fram mot en god lunch med franskt vin. Att hitta någonstans att äta var svårare än vi räknat med. Visst hittade vi restauranger men alla var stängda. Rätt som det var hade vi tur för i en av restaurangerna lös det och det satt ett par där inne. Vi gick in, men då kom en av killarna och sa att det var stängt. Vad är det frågan om, hur svårt ska det vara att hitta något att äta? Hur som helst hittade vi tillslut ett kafé där de serverade sallad, men inget vin. Ingen av de vi pratade med kunde engelska, så det var bara teckenspråk som fungerade.

När vi loggat de nio cacher som fanns i centrum strosade vi runt på gågatan. Men se där, var det ännu en cache vi hittat, och i så fall hur loggar man den?

Generellt sett tycker vi Saint-Denis var en tråkig stad. Många affärer var stängda och det fanns inte direkt något intressant att titta på.

På eftermiddagen tog vi lokalbussen tillbaka mot flygplatsen. Den kostade bara €2 och körde en omväg så vi fick se lite mer av staden. Busshållplatsen låg 500 meter från terminalen, men det var enligt planen. Där fanns cachen Bienvenue sur l’île som vi tänkte skulle bli den tionde loggningen. Riktigt så bra gick det inte för burken var antagligen mugglad, så vi avslutade besöket i Reunion med en DNF loggning.

Det var en stund kvar till flyget skulle gå så nu skulle vi i alla fall prova franskt vin. Tro det eller ej men på flygplatsen serverades inte heller något vin. Var det här verkligen Frankrike?

Afrikas mest tätbefolkade land

För några veckor sedan var vi i Namibia som är Afrikas mest glesbefolkade land med endast 2,68 invånare per kvadratkilometer. Nu var det dags att besöka Afrikas mest tätbefolkade land. På Mauritius bor 656,77 invånare per kvadratkilometer.

Att ta sig igenom säkerhetskontrollen på Mauritius var ingen lek. Trots många passkontrollanter rörde sig kön långsamt, mycket långsamt. Det tog oss 1 timme och 30 minuter innan vi äntligen kom in i landet. Det här var den näst sämsta och ineffektivaste säkerhetskontroll (efter Mocambique) vi passerat. Trots att det tog lång tid att komma ut till ankomsthallen stod vår chaufför snällt och väntade med vårat namn på en skylt.

Mauritius är ett litet land och till ytan som 2/3 delar av Gotland. På Mauritius finns inga farliga djur så nu kunde vi slappna av. Även om det finns hajar kan de inte komma in till stränderna eftersom korallrevet skyddar, i alla fall där vi bodde. På Mauritius lever man främst av turism men även sockerodlingar och klädindustrin är en viktiga inkomstkällor.

Det finns en del hotell som skriver att de har privat strand, men det stämmer inte. Alla stränder på Mauritius är offentliga, men vissa är svårare att komma till eftersom hotell och andra byggnader hindrar passage från vägen till stranden. Vi bodde på hotellet Sakoa på den nordvästra delen av Mauritius. Hotellet ligger precis vid stranden och var helt underbart.

Men hotellet fick sig en liten törn första kvällen när vi skulle gå och lägga oss. En stor kackerlacka rörde sig kvickt inne i badrummet. Leena gick till receptionen och frågade om de kunde hjälpa oss att få bort den. Lösningen var att de lånade ut en sprejflaska. Kackerlackan fick en rejäl dusch och det tog inte lång stund innan den låg på rygg. Kackerlackor kan överleva det mesta men inte den här sprejen. Det var nog inte hälsosamt att andas in gasen så vi stängde toadörren och sa godnatt.

Nästa morgon gläntade vi på dörren och då låg tre kackerlackor livlösa på badrumsgolvet. Som sagt, effektiv sprej. Efter den här incidenten hade vi inga fler obehag av kackerlackor.

Första dagen slappade vi på stranden och försökte svalkade oss då och då i det varma vattnet. Det gick väl si så där eftersom termometern visade 34 grader och vattnet var inte många grader svalare. Trots att Bosse hela tiden låg i skuggan lyckades han bränna sig på bröstet och blev röd som en kräfta.

Med rödbränd kropp var det lika bra att ta en paus från stranden, så dagen efter gjorde vi en dagsutflykt. Först tänkte vi hyra bil, men efter att hört oss för blev det billigare att boka bil med chaufför en hel dag. Chauffören Arvid hämtade och körde oss till Black River Gorges som blev dagens första stopp. Vilken cache vi stannade för att logga? Faktiskt ingen alls, vi bara njöt av utsikten.

På Chamarel Romdestilleri gick vi en guidad tur tillsammans med par från Saudiarabien, Italien och Slovakien.

Vi fick provsmaka nio olika sorter rom och likörer. Då droppade en efter en av. Paret från Saudiarabien lämnade oss utan att provsmaka något. Italienarna provade hälften innan de gick, men Slovakerna var kvar och provsmakade tillsammans med oss.

Det var nog bara BandLEngstrom som var riktigt intresserad av processen och Chamarels sortiment. Det vi var mest intresserad av ingick inte bland de sorter vi fått provsmaka. Men mot en mindre avgift fick vi även provsmaka de bättre sorterna. Bosse påpekade att det på en av flaskorna stod Single Malt. Det kunde väl inte stämma, romen görs av sockerrör. Guiden svävade på svaret, men insåg att vi hade kunskap om maltdrycker, så han sa att vi på sätt och vis hade rätt.

Vi fortsatte till Chamarel Waterfalls där vi loggade vår första cache på Mauritius. När vi diskuterade vilken information vi behövde för att lösa earthcachen hörde vi att ett par bredvid oss också pratade svenska. De frågade vad vi gjorde. De hade hört talas om geocaching men trodde det gick ut på att leta efter burkar. Bosse höll med om det, en burk är en riktig cache. Leena däremot förklarade att det finns andra varianter av cacher.

Inte långt från vattenfallet besökte vi Chamarels röda klippor. Frågan är om de bara var röda? Det var det vi skulle ta reda på för att lösa earthcachen Coloured Earths of Chamarel.

Arvid skulle köra oss till huvudstaden, men först bad vi honom svänga av till La Preneuse. Bosse ville logga en riktig burk och vid det gamla försvarstornet, som britterna byggde 1832, skulle det finnas en burk med namnet La Tour Martello. Typiskt nog stod tre parkarbetare nära cachen, men vi gick ändå dit och försökte leta diskret. Tydligen var vi inte tillräckligt diskreta för en av parkvakterna kom fram till oss och pekade var burken var. Vi kände oss lite dumma men tackade för hjälpen.

I huvudstaden Port Louise gav vi chauffören Arvid en timmes rast. Vi ville strosa runt i centrum och även ta en titt på frimärksmuseet där de ställer ut The Blue Penny. Har vi blivit frimärkssamlare på äldre dagar? Nej då, det var den virtuella cachen som lockade oss dit.

Trots att Mauritius är Afrikas mest tätbefolkade land så upplevde vi det inte så. Det finns många naturområden, inte direkt några höghus och byarna känns gemytliga. Trafiken är inte speciellt tät utan flyter på bra. Ett land att trivas i, men för oss räcker det med ett sexdagarsbesök.

Moçambiques passkontroll var en mardröm

På morgonen lämnade vi Maputo och började köra mot gränsen till Sydafrika. Innan vi kom fram stannade vi och loggade Moamba Rockface. Det blev den sista loggade cachen i Moçambique.

Det rullade på bra mot gränsen, men plötsligt blev det tvärstopp. Det var ungefär 3 kilometer kvar till gränsen men redan nu började kön och det stod helt stilla. Flera gick ur sina bilar och ett par berättade att det brukar ta tre timmar att passera gränsen. Suck! En så kallad ”fixer” frågade om han kunde hjälpa oss men vi avböjde. Senare såg vi vad ”fixer” gjorde för att underlätta framkomligheten. De guidade bilister, som köpte deras tjänster, på små grusvägar och körde sedan uppför slänter och in i kön igen. På så sätt kunde de tränga sig.

Att köa var ingen lek, det var segt, varmt och tråkigt. Vi gjorde en överslagsräkning om vi skulle tjäna på att vända och köra via en annan gränsövergång, men kom fram till att vi antagligen inte skulle spara någon tid på det.

När vi väl kom fram till Moçambiques passkontroll fick vi ställa oss i en lång kö. Kön rörde sig långsamt och det fanns inga tak som skyddade mot solen. Det var tur att det var mulet för annars hade vi storknat.

När vi kommit halvvägs kom en tysk och berättade att det fanns en annan kö på baksidan och den var kortare. Leena och T@bibito gick för att se om det stämde. Där stod killens tjej och höll en plats åt oss. Vi sparade mycket tid på det.

Nu körde vi till Sydafrikanska tullen och där var det ingen bilkö, men lång kö till passkontrollen. Vi hade enorm tur för efter 20 min bröt de kön precis där vi stod. Vi fick följa med runt till tullarna på andra sidan huset som kontrollerade utresa från Sydafrika. Där hade de inget att göra och därför var vi några som blev slussade dit. Där gick det undan och vi fick passen stämplade och kunde fortsätta vår resa. Det tog totalt 3 timmar och 45 minuter att komma över gränsen.

I Sydafrika körde vi längsmed en ravin där det finns en earthcache. Där stannade vi för att logga Mpakeni’s Granite Pluton. Under resan har vi tagit en del earthcacher och loggat totalt mer än 180 stycken, vilket gett oss en ny Diamond Badge.

I Pretoria bodde vi två nätter på Menlyn Boutique Hotel. Det har tidigare varit Kubas ambassad men gjorts om till hotell. De har förutom ett mycket bra hotell en underbar restaurang med högklassig service och fantastisk mat. På hotellet njöt vi på kvällarna, men på dagarna roade vi oss med annat.

Bland annat gav vi oss på en trail. Det kändes logiskt att börja med GPS Beginning. Sen blev det flera timmars skuttande ut och in ur bilen. När vi loggat 62 stycken plus några DNF:er kände vi att det fick räcka.

Man kan säga att det finns tre huvudstäder i Sydafrika men det är Kapstaden som är den lagstiftade huvudstaden där parlamentet sitter. Juridiska institutioner ligger i Bloemfontein, regering och president sitter i Pretoria. Regeringsbyggnaden är pampig och framför byggnaden finns en välskött trädgård med en jättestaty av Nelson Mandela. En bit ifrån centrala delen av parken hälsade vi på Sir Herbert Baker. Han var ganska tyst av sig och som ni säkert förstår var det en plastburk.

Som avslutning i Pretoria besökte vi Apartheid museet. När man köper inträdesbiljett får man en biljett antingen för vita eller icke vita. Biljetten bestämmer vilken ingång till museet man ska välja. Vi fick en av varje och gick in på varsin sida. Gångarna går parallellt med varandra och är som burar man går genom med många skyltar och foton från apartheidtiden. Ett udda sätt som gav en känsla hur folk förr separerades i Sydafrika.

I Soweto skulle vi besöka huset där Nelson Mandela bott, men det kändes inte helt säkert att köra där så vi åkte istället för att titta på de stora cisternerna som är ett känt landmärke i Soweto.

Sen eftermiddag checkade vi in på ett hotell vid flygplatsen och återlämnade bilen. Det var sista dagen tillsammans med T@bibito. De skulle flyga vidare åt ett håll och vi åt ett annat.

Nyår i Maputo

Det gick relativt smidigt att ta sig över gränsen mellan Swaziland och Moçambique
trots pappersexercisen för bilen. Det har vi lärt oss, ha alltid alla bilhandlingar redo vid afrikanska gränskontroller. Swaziland var det mest välordnade landet vi besökte på vår road trip, Moçambique det fattigaste. Direkt efter gränsen märktes stor skillnad mellan de två länderna.

Från gränsen gasade vi raka vägen till huvudstaden Maputo. När vi kom fram till Blu Sky hotel hade en turistbuss från Botswana kommit precis före oss. Hotellets vakt hjälpte Bosse och dirigerade så vi fick en bevakad plats för bilen utanför hotellentrén.

Det var ganska rörigt och högljutt med folk som sprang runt med väskor och skulle checka in. När vi var incheckade var klockan slagen. Vi hann inte lämna väskorna på rummet för nu startade vårat event Happy New Year. Det var bara vi och T@bibito som dök upp.

Planen var att vi skulle fira in det nya året på hotellets sky bar, så vi stämde träff där efter att fräschat till oss på rummet. När vi kom upp med hissen stod redan T@bibito där och tittade konstigt på oss. Vad var det som hänt? De pekade på ett kylskåp och sa att det där är baren. Va!? Vi hade hamnat på ett muslimskt hotell och i kylen fanns bara vatten och läsk. Ingen Alkohol serverades på hotellet.

Så kunde vi inte fira nyår, något behövde göras. Efter en del surfande gick vi till receptionen och bad dem ringa Radisson för att se om de hade plats för oss. Det blev ett positivt svar så vi satte oss i en taxi som körde oss dit. Maputo har vissa kvarter som är ganska ruffiga så man ska helst inte röra sig ute när det är mörkt. Att åka taxi är billigt och har man gjort upp om priset innan så är det ett tryggt och säkert sätt att förflytta sig i stan.

På Radisson serverade de buffé med massor av olika slags mat, så vi blev garanterat mätta. På restaurangen var de tydliga med att de stängde klockan 22:00. Men ända fram till midnatt serverade de fortfarande till de som var kvar. I baren köpte vi skumpa och lånade fyra glas som vi lovade komma tillbaka med.

Utanför hotellet samlades folk för att titta på raketer och fira in det nya året.

T@bibito fotade sig med vakten som tyckte det var kul. Men högsta chefen tyckte inte det var lika roligt, så vaktchefen blev tillsagd. Men det var nyårsafton och vaktchefen var på bra humör. När chefen gått kom han fram till Leena med en bamsekram och önskade gott nytt år.

På nyårsdagen gav vi oss på en trail. Det var en urusel trail som låg efter en stor väg. Vi loggade hela tio dnf:er och hittade endast fyra burkar. Det tråkiga var att flera cacher var relativt nya men ingen hade hittat burkarna.

Som tröst för det dåliga resultatet med trailen åkte vi till fiskmarknaden. När vi svängde in på parkeringen omringades bilen av folk som ville hjälpa oss att hitta en parkeringsplats. Det fanns många lediga rutor så vi hade inga problem med det. Sen skulle folksamlingen hjälpa oss hitta den bästa restaurangen. Då tröttnade Bosse och gick iväg. T@bibito skulle fixa bord medan vi gick för att titta på fiskmarknaden.

Restaurangerna vid fiskmarknaden är känd för sina grillade jätteräkor. Det hade vi sett fram emot och pratat om i flera dagar. Är det något vi inte tål så är det dålig service. I Afrika är det generellt dålig service med vissa undantag, men på den här restaurangen var den urusel. Efter ett par påtryckningar kom äntligen maten efter att vi väntat i en timme och femton minuter. T@bibito fick inte allt han beställt. De försäkrade att det var på gång, men eftersom alla andra ätit klart betalade vi och gick.

Som tröst för alla bedrövelser åkte vi för att logga några earthcacher. De kunde väl ändå inte vara mugglade. Maputo’s Slopes var den första av de fyra vi besökte.

Maputo har en del fina platser, men generellt kan man säga att det är skräpigt och stökigt. Det är många som sover på gatorna och många företag och hotell har vakter med skyddsvästar som bevakar ingångarna. Även på kvällarna finns vakterna där vilket ger en viss trygghet om något skulle hända. Men vi kände oss aldrig oroliga och gick inte till de mörkaste gatorna.

Eftersom nästan allt var stängt på nyårsdagen och de flesta åt familjemiddag, så var också restaurangerna stängda. Receptionen provade ringa till den restaurang vi ville till, utan svar. Vi valde att gå till ett närliggande hotell, Hotel Tivoli. Matsalen och baren låg en trappa upp och där kändes det nästan lite kusligt. Två restaurangpersoner mötte oss och visade oss matsalen där vi fick välja vilket bord vi ville. Det var ett svårt val, så många bord att välja på. Vi var helt ensamma där.

Vi beställde och hade en trevlig middag. Kyparen frågade om någon ville ha efterrätt. Det ville vi och kyparen rekommenderade cheesecake till Leena som inte kan äta gluten. Leena hävdade att det finns bröd i cheesecake. Nej sa kyparen. Cheesecake kom in och visst var det bröd i botten. Kyparen sa att det inte är bröd det är kaka. Killen var charmig så vi kunde inte bli arga på honom, bara skrattade åt hans okunskap.

Passkontrollanten stämplade lite överallt

Några timmar till var vi kvar i Sydafrika, sen skulle vi lämna landet några dagar. Kursen vi höll var nordöst och det blev inte många mil avverkade innan vi svängde av för att logga earthcachen Harrismith Petrified Tree. Förstenade träd stötte vi på första gången då vi gjorde road trippen från New York till Seattle för några år sedan. Det här förstenade trädet var en hel stam och en så stor förstening har vi inte sett tidigare.

Först tänkte vi köra förbi Van Reenen eftersom motorvägen var så pass bra, men när vi såg att det fanns en nano där så svängde vi in. Vi hittade två nano på samma plats och där gällde tydligen inte 161 meters regeln. Den andra var Nano church och eftersom det var söndag hade de gudstjänst. Det var mer än fullsatt i den lilla kyrkan och gissningsvis hade den plats för 10 – 15 personer.

Nästa by som besöktes hade en kolgruva med en egen earthcache. Vi klev ut för att fota oss vid infarten till KwaZulu-Natal Coal Fields. Men vad var det där, såg inte skylten på byggnaden bekant ut? Visst var det svenska Sandviks skylt. Någon typ av verksamhet har Sandvik där men vi vet inte om de är de som äger kolgruvan.

I Newcastle stannade vi för lunch. Vi satt på utomhusserveringen och hade uppsikt över bilen. Bilen såg konstig ut. Hade någon backat in i den? Vi hade i alla fall inte krockat men ändå såg det ut som den fått en smäll framtill. När vi ätit klart gick vi för att titt på bilen men det var ingen fara med den. Det var bara en synvilla.

Dags att besöka ett nytt land. Vid gränskontrollen till Swaziland var det ganska avslappnad stämning. Passkontrollanterna skojade och skrattade med varandra. T@bibito sa till kontrollanten att man inte får ha roligt på jobbet. De munhöggs lite på skoj och det slutade med att passkontrollanten stämplade T@bibitos hand. Som tur var stämplade hon även passet.

I huvudstaden Mbabane övernattade vi på Emafini Country Lodge. Det påminde om en konferensgård med ett par längor med boenden och en huvudbyggnad med matsal och samlingsrum. Middagen var bra och till det beställde vi vin. Det udda var att vinet fick vi öppna själva med korkskruven som lämnades kvar på bordet. Efter middagen beställde vi mer vin som togs med till ett rum med sköna fåtöljer. Även då fick vi öppna vinet själva.

Till frukosten fick vi nästan brottas med två kalkoner som envisades med att försöka komma in i matsalen. Ägaren försökte mota bort dem med blandat resultat.

I Swaziland finns stora naturreservat där djuren rör sig fritt. Mlilwane är ett av dem och där löste vi entréavgift och fick på egen hand köra in med bilen. Restriktionen var, håll er på vägen och gå inte nära vatten. Där stötte vi på flera djurarter vi tidigare sett i Sydafrika, men här fick vi även syn på två krokodiler.

I parken finns en camp där man kan övernatta. Där skulle vi inte stanna, vi ville köra ett par kilometer till och frågade om det var okej att fortsätta. När vi fått ok körde vi ända fram till “Little Fire” Hot Spring. Det är ett område där både ormar, krokodiler och flodhästar trivs, så vi höll ett vakande öga då vi gick mot vattnet.

Några mil senare kom vi till Hlane Royal National Park som huvudvägen går igenom. Där kan man med lite tur se djur längsmed vägen. Vi fick syn på några giraffer som åt löv från träden.

I safariparken Ndlovu Camp (Hlane) loggade vi en tradd. Där åt vi lunch samtidigt som vi hade utsikt mot ett vattenhål med flodhästar dit flera antiloper kom för att dricka vatten. Antiloperna var försiktiga, de tittade noga innan de smög ner till vattnet. Antagligen var de rädda för krokodiler.

Resten av dagen blev en transportsträcka för att hinna fram till nyårsfirandet i ett annat land.
Det berättar vi om i nästa inlägg.

Dagstur till Lesotho

Dags att logga ett nytt land. På hotellet rekommenderade de att vi skulle köra via en viss gränskontroll eftersom vägen skulle vara bra och vacker. Vägen slingrade sig uppför ett berg på fin asfalterad väg till gränskontrollen. Det var det sista vi såg av en asfalterad väg på flera timmar.

Att passera den Sydafrikanska gränsen var enkelt. De kontrollerade att vi hade rätt papper som visade att bilen fick lämna landet, sen kunde vi fortsätta. Nu övergick asfaltsvägen till grusväg. Gränskontrollen till Lesotho var den simplaste vi någonsin sett. Kontrollanten satt i en kur som påminde om en byggbarack. Bredvid fanns en byggnad med två toalett var av en hade dörr. De behövde vi som tur var inte besöka. En bit upp i slänten bodde folk i hyddor och boskapsdjur gick fritt omkring. Vi visade våra pass som stämplades och sen var det bara att köra vidare. Innan vi fortsatte frågade vi passkontrollanten hur långt vägen är dålig. Hon sa vägen är dålig fram till Butha Buthe, sen visste hon inte för hon hade aldrig varit längre bort.

Man kan säga att nu började den intressanta delen av resan. Vägen var urusel. Den Namibiska massagen vi fick för några dagar sedan var gudomligt skön mot hur vi skumpade fram nu. Våra tankar gick tillbaka till Mc-resan vi gjorde genom Europa 2013 då vi körde på en väldigt dålig väg i Rumänien. Läs om det här.

Det gick inte köra fortare än 15 km/h. Det var många mil kvar så det här skulle ta oss flera timmar. Efter att skumpat runt i bilen i 45 minuter kom vi fram till något som såg ut som en affär. Vi stannade och gick in. De hade inte mycket där men vi köpte i alla fall med oss dryck och chips så vi skulle ha någon typ av proviant med oss.

Längs vägen fanns flera mindre hus. Vi mötte många människor som gick längs vägen och alla vinkade glatt när vi passerade, men vi såg inga bilar. Med tanke på vägens kvalitet var väl det inte så konstigt.

När vi efter flera timmar fick syn på en bil tänkte vi att det finns hopp om bättre vägar. Nu kom vi upp i hela 20 km/h. Det gick inte att köra fortare eftersom det fanns djupa hål i marken och stora stenar som vi parerade.

Äntligen, efter 5,5 timmar fick vi syn på en asfalterad väg. När vi rullade upp på den blev det helt tyst i bilen. I Butha Buthe stannade vi för lunch och gick även in till det lokala puben för att köpa öl från Lesotho.

Vi svängde av till earthcachen Subeng Dinosaur Footprints in Lesotho. Där träffade vi en parkvakt som guidade oss ner i dalen där vi kunde se fotspår av dinosaurier. På en vägg fanns en teckning som visade vilken typ av dinosaurie som gjort avtrycken. Det här var vår första cache i Lesotho och det var vårat 70:e loggade geocachingland.

I Lesotho finns många berg och vi körde uppför ett av de högsta. Två cacher lockade oss till 3090 m.ö.h. Dels var det för att logga earthcachen Amygdaloidal Basalt at Mafika Lisiu men även den traditionella cachen Mafika Lisiu. Från berget hade vi underbar utsikt, men det blåste kallt så vi stannade inte länge där.

När vi kom in i en by stod några barn på sidan om vägen. Ett av barnen, kanske 6-7 år gammal, tittade åt ett håll men inte åt vårat och var på väg att kliva rakt ut framför bilen. Det kunde gått riktigt illa.

När vi skulle återvända till Sydafrika valde vi en annan gränsövergång som var asfalterad. Där var det rörigare att komma över eftersom det var mer trafik, men det gick ändå ganska smärtfritt.

Vi köpte med oss mat som vi åt på hotellet. I matsalen var en annan familj som firade en födelsedag. De sjöng Happy Birthday för henne och vi sjöng med. Sen sjöng vi Jag må du leva. De var ett glatt gäng som bjöd oss på födelsedagstårta. De var nyfikna och frågade varifrån vi kom och hur kallt det var i Sverige. Vi fick en känsla av att de inte hade riktig koll när vi försökte förklara var Sverige ligger. De förstod att det var längre norr ut än Nigeria.

Road trip i Sydafrika

Vid lunchtid lämnade vi Victoria Falls och flög tillbaka till Johannesburg. Där hämtade vi hyrbilen som skulle bli vårat transportmedel de närmaste nio dagarna.

På väg från flygplatsen till hotellet svängde vi av för tidigt från motorvägen och hamnade i Alexandra. Det är ett av de Sydafrikas fattigaste områden och är ett så kallat Township. Det var till sådana områden de svarta tvingades flytta till under apartheidtiden eftersom de inte fick bo i samma områden som de vita. Bland annat har Nelson Mandela bott i Alexandra. Det var skräpigt överallt och på gatorna låg mycket sten, glas och annat skräp. Det kändes inte som ett område vi ville stanna i. Flera bajamajor var uppställda i kvarteren eftersom Alexandria saknas avlopp.

Vi checkade in på hotellet i stadsdelen Sandton och gick till Nelson Mandela Square som är ett stort torg vid ett shoppingcenter. På torget finns en staty av Nelson Mandela där vi loggade Virtual Reward: Madiba Jive.

Kvällen avslutades med middag på Hard Rock Cafe.

Nästa dag satte vi oss i bilen för att börja vår road trip. Innan vi lämnade Johannesburg köpte vi kaffe på McDonalds. Vi köpte även tre cheeseburgare som vi tänkte ge till fattiga som ofta tiggde vid gatukorsningar. De två första hamburgarna blev vi snabbt av med, men den tredje blev liggande eftersom vi svängde ut på motorvägen.

Det var bra kvalitet på motorvägarna, men de påminner inte om hur det är att köra på europeiska motorvägar. Det är inte ovanligt med bilar som stannar i vägrenen, folk som liftar och springer över motorvägen, cyklister och poliskontroller. Just vid en poliskontroll klev polisen ut i gatan och vinkade in oss. Vi hade pratat om att inte betala poliserna om de hittade på att vi gjort något fel. I så fall skulle vi säga att vi inte hade kontanter men kunde följa med till polisstationen och betala med kort. Polisen kom fram till oss och frågade om allt var bra och tittade på oss. Vi svarade att allt var bra och Leena sa på skoj att vi hade en hamburgare till övers om han ville ha den. Polisen tog den och sa att vi kunde åka vidare. Vad var det som hände? Hade vi mutat en polis?

I byn Reitz svängde vi av för att tanka. Där såg vi att det fanns en fältmyst som heter P.O. Box – Reitz och till den var det inte långt. Mysten var inne i ett postkontor där lösningen skulle sökas bland en massa postfack. I lokalen satt tre vakter var av en av dem hade ett automatvapen i handen. Vi löste mysten och skulle ge oss av till finalen. Samtidigt som vi började gå reste sig vakterna och gick ut tillsamman med en annan person och satte sig i en bil. Tydligen vaktade de någon typ av värdetransport.

Några mil senare kom vi till den mysiga staden Clarens. Det är inte ovanligt att det finns självutnämnda parkeringsvakter som mot en mindre ersättning vaktar bilen. Det vill säga håller koll att ingen skadar bilen. Hur ersättningen ser ut om bilen blir skadad är däremot oklart. Vi åt lunch på bryggeripuben. Alla provade öl utom Bosse som körde. Helt fel dag att vara chaufför på.

Golden Gate Highlands är ett naturreservat med fina vyer och vackra berg. Vägen slingrade sig igenom det vackra landskapet och vi stannade flera gånger för att fota och logga några cacher.

Vid en rastplats fanns det en camping på ena sidan om vägen och en så kallad lodge på den andra sidan. Bortom stugorna lekte ett par med sitt barn i lekparken medan vi smög runt några träd för att leta efter Travellling Kudu Pitstops #1. De tittade på oss och vi kände att det var lika bra att berätta vad vi gjorde. Paret tyckte det var en festlig hobby vi höll på med. Vi småpratade och berättade var vi var på väg och skulle bo i natt. Då tittade de lite konstigt på oss. Är det inget bra ställe att bo på? Killen sa inte nej men rynkade på näsan så vi förstod vad han antydde. Vi hoppades på det bästa.

Innan vi lämnade naturreservatet stannade vi för att leta efter Mountain Stream. Bosse har läst på om Svart mamba som är Afrikas största och giftigaste orm. Den blir mellan 2 – 4,5 meter lång och ett bett från ormen skulle räcka till att döda 20 – 40 människor. Ormen är aggressiv och snabb och kan komma upp i 20 km/h. Platsen vi letade burk på var bergig med flera hål och småbuskar, en plats som Svart mamba skulle trivas på. Under vår resa hade vi redan stött på två ormar så det kändes som vi inte behövde se fler. Med blicken på marken och träden gick vi försiktigt mot GZ. Burken hittades utan problem så vi kunde köra vidare.

Solen var på väg ner när vi kom fram till Phuthabitjhaba. Försök uttala det om ni kan. Staden är precis som Alexandra ett Township. Det kändes som vi svängde in i ett slumområde. Många hus såg skabbiga ut och på ett fält hade de slängt sopor som de eldade. Det kändes inte bra när vi svängde in på gatan vi skulle bo på. Det lilla hotellet hade en mur runt området och när vi svängde in där öppnades en lite oas. Det såg fint ut med välkomnade infart och vacker trädgård. Det fanns bara fyra rum men de höll på att bygga ut med tre rum till. Rummen var slitna och påminde om gamla amerikanska motorhotell. Vi skulle stanna två nätter så det skulle nog duga för oss, vi skulle ändå bara sova där. När det var dags att duscha kom nästa chock, el-chock. När kranen vreds på fick Bosse flera stötar. Någonting var helt klart fel. Munstycket gick inte att vrida på och duschen saknade dörr så allt vatten duschades ut i badrummet. Det här var ett billigt ställe att bo på så man får vad man betalar för.

 

Victoriafallen

Från Elephant Hill Resort kan man åka med hotellets minibuss till Victoria Falls. Den klev vi in i, men klev av innan Victoria Falls eftersom vi ville gå en omväg där det finns en del cacher.

Det var varmt, mycket varmt. Nackdelen med värmen är att det går åt en massa vatten, fördelen är att lejon och elefanter söker skugga och inte rör sig på dagen. Därför kunde vi gå längs vägen utan att bli jagade av djur. På vägen träffade vi fyra killar som också sa att det var säkert att gå där. De gav tips om hur man skulle göra om det kom en elefant. Släng upp hatten i luften och spring så jagar elefanten hatten istället. Vet inte hur bra det tipset var.

På ett ställe behövde vi avvika från vägen och gå en bit in i bushen. Med tankar på ormen vi sett dagen innan gick vi försiktigt och såg oss ordentligt för innan vi tog nästa kliv. Framme vid Marc and Bree Wedding Cache såg vi burken vid en trädstam med taggbuskar runt omkring. Med försiktighet fick vi tag i burken och kunde logga den.

Vi passerade det stora Baobab trädet som är 23 meter högt, 18 meter i omkrets och är mellan 1000-1500 år gammalt.

Vid floden blev ett par ombedda av parkvakten att sätta sig i bilen. De fick inte gå nära floden eftersom skyltar varnade för krokodiler. När bilen kört iväg letade vi fram Anthill som var på betryggande avstånd från floden. Längre fram hade vi en cache med det något skrämmande namnet Incident at Victoria Falls. Vi hoppades att inte vi skulle råka ut för någon incident eftersom burken skulle finnas nära floden. En annan parkvakt kom cyklande med ett gevär på ryggen och vi frågade om det var säkert att gå till cachen. Han sa att vi kunde gå dit bara vi höll oss på rätt sida om vägen och inte vid flodkanten. Trots vaktens godkännande var det med ett vakande öga vi höll utkik i floden när vi gick mot cachen.

När vi letade efter en burk vid ett träd hörde vi ett råmande djur från buskagen. Kunde det vara en buffel? Hur som helst hittade vi inte burken och fortsatte vidare.

Det var tryckande hett och allt vatten var slut när vi kom fram till Victoriafallens entré. Kön var lång och det tog en stund innan vi kom under taket och fick skugga. Entréavgiften är olika beroende på var man kommer ifrån. Lokalbefolkningen betalar $0.50 och utlänningar $30 i inträde. När vi löst entréavgiften och kom in kunde vi äntligen köpa vatten, massor av vatten.

Victoriafallen var en riktigt mäktig upplevelse. Fallen är 1.6 kilometer breda och vid den högsta punkten faller vattnet 105 meter. Det finns ett flertal utsiktspunkter längs Victoriafallen.

På Zambia sidan såg vi folk bada i ”Devils Pool” precis vid stupet av fallen. Det är bara så här års det går att bada där, resten av året är forsen för stark.

Vid Victoriafallen finns flera cacher. Tre earthcacher och multin A walk through the rain forest som vi förstås loggade.

På kvällen tog vi en taxi till Hotell Victoria för att äta en middagsbuffé. Hotellet är stort och elegant. Vi gick igenom flera byggnader och kom ut till en trädgård som vi sneddade över till utomhusrestaurangen. Där åt vi flera olika maträtter, bland annat krokodil, antilop och oxsvans. På scenen uppträdde dans och musikgrupper.

 

Besökte Botswana, Zambia och Zimbabwe samma dag

På Elephant Hill Resort serverades bra frukost och det fanns mycket att välja på. Så vi kände oss både mätta och nöjda då vi klev in i minibussen som vi hyrt denna dag. Chaufför Paul skulle köra oss enligt en förbestämd rutt som vi tidigare kommit överens om. Innan vi gav oss iväg gick vi in på en mataffär och bunkrade med vatten, för det var varmt och skulle bli ännu varmare.

Vi skulle tillfälligt lämna Zimbabwe. Det gick fort att gå genom passkontrollen, men för bilen krävdes en del pappersexercis som Paul tog hand om.

När allt var godkänt rullade vi över Victoria Falls Bridge fram till Zambias gränskontroll. Där var det riktigt segt att komma igenom tullen. Passkontrollen gick snabbt här också, men det tog nästan en timme innan alla papper var klara för bilen. Medan vi väntade såg vi en emigrant som struntade i allt vad pass och tullare heter. Han bara gick förbi.

En bit in i Zambia stannade vi för att titta på en trädstam samtidigt som vi invigde Paul i vad geocaching är. Cachen No Trespassing var ganska svår att se, men tillslut ropade Bosse att han fått syn på den. Ingen av oss tog fram burken utan lät Paul först försöka få syn på den. När han såg burken och förstod vad det gick ut på verkade han mer intresserad. Vår första cache i Zambia loggad.

Vi körde in i Livingstone som var den första byn efter gränsen. Där letade vi efter burken expats delight som skulle finnas vid en stenskulptur. Hinten var tydlig så det gick inte att ta fel på var vi skulle leta, men vi hittade ingen burk. En trädgårdsmästare tittade på oss och log. Kanske visste han vad vi letade efter? Killen pratade inte engelska, men med teckenspråk fick vi honom att avslöja var burken fanns. Den hade flyttats till en ny plats några meter längre bort så hinten stämde inte längre. Tacksamma för hjälpen tackade vi och körde vidare.

Minibussen styrde in på en liten grusväg där det skulle finnas flera burkar. Paul hade fått blodad tand och följde med för att leta efter Morrison’s Baobab. Gamla loggar antydde att en ny burk ersatt den gamla på ny plats och det tog en stund innan T@bibito fick syn på den. Det var svårt att få ut burken ur hålet. Dels satt den högt men det var även trångt så vi behövde lirka ut den med hjälp av pinnar. Alla hjälpte till, även Paul, och tillslut lyckades Bosse få ut burken så vi kunde signera loggremsan.

Flera landsgränser passeras den här dagen och Botswana stod näst på tur. Först skulle vi ut ur Zambia och det var den mest provisoriska och rörigaste gränskontrollen vi passerade. Via grindar passerade bilar ut och in genom tullen. Det såg inte ut som de hade något system, folk gick fram och tillbaka lite slumpmässigt utan att kollas. Paul anlitade en så kallad ”trixter” som hjälpa till med passeringen genom tullen. Hans hjälp kostade oss motsvarande 200 kronor. Han fick alla pass och Paul följde med för att visa bilpapprena. Det tog lång tid men vi gissar att det gick fortare än om vi skött passagen själva.

För att komma till Botswanas gränskontroll var vi tvungna att åka en färja. När vi var mitt ute på floden stod vi i ett fyrriksröse mellan länderna Botswana, Zambia, Zimbabwe och Namibia. Även in i Botswana tog det tid att passera och det var pappren för bilen som tog längst tid.

Något vi diskuterat och märkt i Afrika är att få människor röker. Vi har bara sett en handfull rökare.
En annan sak vi diskuterat är GINI indexet. Det vill säga den ekonomiska måttenheten på ojämlikheten t.ex. inkomstfördelning hos befolkningen i landet. I bilen diskuterade vi att de länder vi besökt med högt GINI-index, t.ex. Brasilien och Sydafrika som har 51 respektive 63 (Sverige har 27), också verkar ha större utmaningar med brottslighet och otrygghet. När man tänker efter är det ganska logiskt att ojämlikhet leder till att det sämsta hos människan kommer fram. GINI index har inget med ett lands rikedom att göra, alltså BNP, utan handlar enbart om hur man inom landet fördelar inkomsterna. Som ett exempel kan nämnas Ukraina som har det lägsta GINI-index i världen med 25 GINI. Det är länderna med högt GINI index som vi varnats att röra oss ute sent på kvällarna.

I Botswana kom vi till en camping, men där fick vi inte köra in med bilen. Paul väntade vid bommen medan vi gick in på campingen och ner till sjön. Där hittade vi Baobab under en träbrygga. Tack och lov var burken tillräckligt långt från vattnet så vi kunde leta i fred utan att bli uppätna.

Att återvända in i Zimbabwe var den smidigaste passagen. På väg tillbaka till Victoria Fall hamnade vi på en lång rak väg med flera cacher.

En av burkarna skulle finnas några tiotal meter in i bushen. Bosse, T@bibito och Paul gick först men kom på att pennan var kvar i bilen. T@bibito vände tillbaka medan Bosse och Paul fortsatte för att leta efter burken. Bosse fick syn på burken som satt på en trädstam. För att nå burken klev Bosse över är stock och fick tag i burken. Paul sa med lugn röst att Bosse skulle komma tillbaka över stocken. Paul pekade på marken vid stocken. Där låg en orm som tittade mot oss. Bosse frågade om det var en pytonorm. Paul sa att det var en Afrikansk pufform, den orm som dödar flest i Afrika. Den är inte giftigast men lika giftig som en kobra. Ormen litar på sitt kamouflage och ligger stilla om man inte kommer för nära, annars attackerar den. Bosse och Paul stod ungefär fem meter ifrån ormen och det var tydligen tillräckligt eftersom Paul inte backade.

Bosse ropade till de andra vid bilen att de skulle ta med systemkameran. När de var på väg sa Bosse till Paul att inte berätta om ormen innan burken var på plats igen för då skulle alla börja springa som yra höns. En spännande avslutning på dagen cachingrunda som gav oss tre nya loggade länder.

En udda Julafton

På Julaftonsförmiddagen hade vi tid att cacha i Windhoek, Namibia innan vi skulle flyga vidare. Bilen hade vi kvar så vi kunde snabbt förflytta oss till de cacher vi sett ut. #FC6: Multiple choices but only one housewine var den första vi åkte till och den var placerad vid Joe´s där vi avslutade gårdagskvällen.

Nästa stopp blev vid kyrkan som låg nära Hilton vi tidigare bott på. Short Notes: Roundabout a Church Yard Reloaded är en lite nano med ett loggpapper som var så fullt att vi inte kunde signera med våra nick.

I den botaniska trädgården skulle vi ge oss på två cacher. Vi parkerade på utsidan. Då vinkade vakten på oss och berättade att om vi skulle besöka parken kunde vi parkera innanför muren. Bra det kändes tryggare. Den botaniska trädgården var uttorkad. Där sökte vi efter svaren till Earthcachen Schist – Not to be Missed! och fortsatte sedan till traden Dassie view. Förutom torra växter såg vi en riktigt färgsprakande ödla. Tyvärr var den för snabb så den fastnade inte på bild.

Några till burkar hann vi logga innan det var dags att köra mot flygplatsen. Vi tog Highway to Windhoek, eller var det ifrån Windhoek? Hur som helst var det ingen motorväg vi hamnade på då vi skumpade fram mot Airport Farm Travel Bug Hotel.

Nu fick det räcka, det var dags att lämna tillbaka bilen på flygplatsen. På biluthyrningsområdet letade vi fram burken FYWH – WDH [Windhoek]. Då kom en säkerhetsvakt och undrade vad vi höll på med eftersom han sett andra snurra runt där. Vi förklarade vad vi gjorde och vad det gick ut på. Alltså inget farligt. Han visste att det fanns en grej där, alltså en burk. Vi sa att han kunde vakta den så den inte skulle försvinna.

Några timmar senare landade vi på Victoria Falls International Airport i Zimbabwe.

Medan vi köade för visum såg vi en karta över Zimbabwe. Vi blev lite fundersamma. Hur ska Zimbabwe bli av med korruption när de har en stad som heter Mutare?

Det var inga problem att få ut våra KAZA visum och komma igenom passkontrollen. Vi kom överens om priset med en taxikille som körde oss till hotellet.

Elephant Hill Resort är ett fint hotell. När vi anlände blev vi serverade en varsin dryck medan vi checkade in. Rummen var stora men hade bullrig AC. Från uteplatsen såg vi djur på gräsmattan, så som t.ex. apor och Pumbas (vårtsvin).

Servicen kunde varit bättre. Personalen gör säkert så gott de kan, men servicen är inte speciellt hög. Vi kallade det för Afrikansk service. Beställde vi något i baren tog det ofta lång tid.
Det var dags att äta vår julmiddag. I restaurangen sa de att vissa rätter var slut, men när vi fick menyn och frågade vilka rätter som var slut fick vi till svar att allt gick att beställa. Något förvirrande. Att kyparen luktade svett gjorde inte saken bättre. Det kommer ta tid att vänja sig med den här Afrikanska servicen. I Kapstaden och i Namibia var det superbra service, men det är bara där vi fått det.