Gravvaktaren Bobby

Den sista dagen i Edinburgh skulle vi ägna åt oss själva. Alla andra åkte hem på förmiddagen, men vi valde att ta kvällsplanet så vi skulle hinna logga några cacher. Lyckligtvis var det här resans soligaste dag, men förmiddagen var gråmulen.

Bredvid hotellet finns en stentrappa som ledde oss till dagens första fynd, Teribus ye Teri Odin – Flodden Wall (Grassmarket).

Vi tog samma trappa ner för att bokstavligt talat ta en runda runt slottsberget där det finns några traddar som besöktes.

I parken nedanför slottet finns flera Earth cacher som vi besökte plus den virtuella cachen Kapral Wojtek.

Dagens viktigaste uppdrag var att logga Edinburghs enda aktiva webcam. Vi tog oss till gågatan Rose Street där vi poserade framför en av stadens övervakningskameror. Se där, vi fastnade på bild när Wolfing it in the West End tog et foto av oss.

På Brewdog försökte vi få tag på den nya 30 Days IPA, men vi var för tidigt ute. Den hade inte ännu börjat säljas. När ölen finns till försäljning kommer den bara gå att köpa där det garanteras kylförvaring och i max 30 dagar. Kanske är vi lyckligt lottade som bor nära Brewdog i Stockholm och kan få tag på en där.

Vi strosade runt på stan och cacherna visade oss vägen. Cacherna tog oss till många fina och intressanta platser. Eller vad sägs om The Scotsman Steps som innehåller 104 trappsteg, alla i olika stenmaterial.

Att gå i trappor är jobbigt så vi unnade oss en vätskepaus på en pub. På puben hade de ett litet gindestilleri där de brukade hålla destillerikurser.

Tiden började rinna iväg så vi vandrade tillbaka till kvarteren närmare hotellet.

Det var en plats till vi ville besöka och det var statyn av hunden Bobby. Bobby var en terrier som det sägs vaktade sin husses grav i 14 år. När Bobby, dog 16 år gammal, begravdes han strax innanför kyrkmuren inte långt från husses grav. De finns de som tvivlar på att historien är sann. De som kan ligga sanningen närmare är att det rör sig om två eller fler hundar som matades av turister vid graven och därför fanns ofta en hund där. Men vi tycker historien om Bobby är bättre.

På platsen kunde vi slå två flugor i en smäll när vi besökte Greyfriars Bobby Earthcache och Greyfriar’s Bobby mini multi. Finalen till multin var precis utanför hotellet och det passade bra eftersom vi hade våra resväskor där.

15 kilometers vandring i Edinburgh var över och även vår tid i Skottland. Det var dags att åka hem för att finslipa på de sista detaljerna inför kommande resa. Ja, vi har en resa kvar att göra och det kommer bli årets största.

Grevinnan och Betjänten

Vi lämnade en storstad för att ta oss till en annan. Dagens slutmål var Edinburgh, men föst skulle vi göra några stopp på vägen.

Glengoyne blev det första destilleriet vi besökte. Glengoyne är en bra whisky och vi blev väl mottagna och visades runt på destilleriet. Tyvärr tycker vi det var lite väl turistigt men ändå helt okej.

På flera destillerier råder fotoförbud på grund av explosionsrisken. Det tycker vi är trams, det finns inget destilleri som kommer explodera om man fotar där, inte ens om man fotar när whisky tappas ut från whiskyfaten. Därför såg det väldigt komisk ut då vi passerade kopparpannorna där spriten destilleras och det rådde fotoförbud. Men från utsidan av lokalen kunde vi ta ett foto in på pannorna där två killar höll på med att svetsa på en av kopparpannorna.

I styrelserummet blev vi serverade några av destilleriets godingar.

En signal göd i rummet och vi undra om det var ett brandlarm. Det visade sig vara en gammal bakelittelefon som ringde.

Färden fortsatte till Deanston Destillery där vi började med att fylla våra tomma magar.

Sen gick vi snabbt igenom destilleriet med tunnelseende mot lagerhusen där de välfyllda faten lockade vårt intresse. Istället för en loggbok fick vi skriva på faten att vi varit där. Kändes som att vara på event, vilket vi på sätt och vis var.

 

Dagens sista besök var hos Tullibardine Destillery. Det var väl inte det roligaste destilleribesök vi gjort och whiskyn var väl ingen topp 10 heller, men ändå kul att fått vara där.

I Edinburgh skulle vi stanna ett par dagar. På kvällen gick vi till en mycket bra Italiensk restaurang, Divino Enoteca. Förutom den väldigt goda maten, vinet och servicen fick vi oss flera goda skratt åt den äldre servitören. Han skämtade allvarligt med oss, men med glimten i ögat. Det roligaste av allt var att han såg ut och hade samma stil som betjänten i nyårsfilmen Grevinnan och Betjänten. Det är värt att göra ett återbesök bara för att få träffa honom igen.

Nästa dag delade vi upp oss eftersom alla ville hinna göra sin grej. Några gick till The Scotch Whisky Experience, men där var vi för några år sedan så vi hoppade över det. Istället strosade vi runt på stan och gick sakta upp mot slottet.

Regnet tilltog och det var inte längre lika skönt att vara ute. Vi kontaktade gänget som skulle till The Scotch Whisky Experience och sa att vi ändrat oss och vill hakade på. Vi hörde av oss i precis rätt tid för de stod längst fram i kön och skulle betala. Vi fick en ”slot” tid att komma in om en timme. Bra, då hann vi besöka whiskyshoppen och göra ett besök i deras whiskybar som har ett bra utbud.

Turen på The Scotch Whisky Experience påminde om då vi senast var där, men några saker hade moderniserats.

Anders kände till en bra pub som han tyckte vi skulle besöka. Han hade pratat om The Hanging Bat under hela resan så våra förväntningar var mycket höga. Vi blev inte besvikna, de hade ett bra och varierande utbud som alla gillade. Det mest udda var när vi provsmakade öl från Bag in Box.

Vi fortsatte vidare och hamnade av en tillfällighet på en ölfestival. Där var det fullt av folk och massor av öl att välja av. Men om sanningen ska fram var det ingen öl som var god av de vi provade.

Innan middagen gick vi runt på stan. Inte en enda cache loggades den här dagen men det skulle loggas desto fler nästa dag.

Glasgow

Vädret hade slagit om, det blåste och regnade kraftigt när vi lämnade Campbeltown. Några timmar senare rullade vi in i Loch Fyne där vi fick en kort paus och kunde sträcka på benen. Bosse gick för att titta i whiskyshoppen medan Leena försvann över gatan in på hotellet där hon köpte byns välkända ostron. När vi rullade vidare plockade vi fram skumpan vi försett oss med och mumsade i oss av ostronen. Tjo o Tjim som Bosse brukar säga.

På eftermiddagen kom vi till Glasgow där det självklara stoppet var vid Auchentochan.

Någon rundtur behövde vi inte göra så vi gick raka vägen till deras provrum där vi fick provsmaka några godingar.

Sen gick vi vidare till ett av lagerhusen där vi direkt från fat tappade upp egna flaskor. Det var många i gruppen som ville köpa whisky från just det här fatet så det tog en stund innan vi var klara.

Färden fortsatte till Glasgows andra destilleri The Clydeside Destillery.

De stängde klockan 16:00 och vi kom 30 min försent, men de höll öppet eftersom de visste vi var på väg. Destilleriet är nybyggt och öppnade i november 2017. De har därför ingen egen whisky, så den får man vänta ett par år innan man kan provsmaka.

Efter att checkat in på hotellet i Glasgow gick vi för att äta thaimat. Det var länge sedan vi åt thai, så vi såg fram att bryta av med något annat än haggis. Vi trodde att vi skulle till en vanlig thairestaurang, men Chaophraya var något utöver det vanliga. En av de häftigaste restauranglokaler vi varit på. Tyvärr fotade vi inget där inne, vilket vi ångrar så här efteråt.

Efter middagen gick vi med Anonsoren för att logga den virtuella cachen CONE-Y NO DAE THAT! En staty föreställande Duke of Wellington sittande på en häst. På Wellingtons huvud sitter en vägkon och det har det gjort sedan 1980-talet. De gånger kommunen plockat ner konen har det bara tagit några timmar innan en ny satts på Wellingtons huvud. 2011 namngavs statyn i Lonely Planet som ett av de tio mest bisarra monumenten i världen.

När våran spökjakt var avklarad anslöt vi till resten av gänget på The Pot Still Whiskybar. Det är en whiskybar vi varmt kan rekommendera. De har ett stort sortiment och mycket kunnig personal som gärna hjälper till att hitta den whisky och smak man är ute efter. De hade inga problem med att öppna en oöppnad flaska bara för att man skulle få lukta på innehållet. Riktigt bra service.

Campbeltown

Det regnade på tvären när Bosse trotsade vädrets makter och gick ut efter frukosten för att söka efter burkar.

Några hundra meter från hotellet finns Dunollie Lighthouse. Det regnade som sagt på tvären men det kändes som det regnade nerifrån också när man böjde sig ner. Varför kan inte burken bara dyka upp när det är busväder? Klart det skulle dröja extra länge innan Bosse fick syn på den lilla burken gömd i det höga gräset.

Trots allt regn och blåst gav han inte upp riktigt än, för på andra sidan gatan var det en Earth cache som lockade. Mellan vägen och Earth cachen var det en ganska hög stenmur som Bosse hoppade över. Bosse kände sig som värsta atleten när han hoppade ner på andra sidan. I själva verket såg han säkert ut som ett dyngsurt kylskåp som med nöd och näppe lyckades komma över.

Fingals Dogstone påminde om Ko Ta Pu klippan på Khao Phing Kan i Thailand, känd från James Bond filmen Mannen med den gyllene pistolen. När vi var där för några år sedan så var vädret avsevärt mycket bättre än här i Skottland.

Tillbaka vid hotellet var det dags att lasta in alla för vidare färd söderut.

Trots regn tog vi en kort bensträckare vid den gamla graven Dunchraigaig Cairn. Enligt informationsskylten begravdes 8-10 personer där för 4000 år sedan.

Till slut kom vi fram till för oss resans höjdpunkt, Springbank i Campbeltown. Solen tittade inte fram, men det slutade i alla fall att regna.

På Springbanks destilleri finns inga datorstyrda maskiner eller annan modern teknik. Här gäller gammal tradition och hårt arbete.

Vi blev väldig väl bemötta av guiden som tog oss runt på destilleriet. Leena frågade om hon fick göra en ängel på mälteriet och fick först nej till svar. Sen ändrade guiden sig och sa okej. Vad guiden visste var det första gången någon fått göra en maltängel på destilleriet. Om ungefär 10 år kan man köpa en whisky från Springbank med spår av en ängel.

På samma område ligger Glengyle destilleriet där de även gör Kilkerran. Destilleriet är modernt och inte lika slitsamt att arbeta med som på Springbank.

Som avslutning besökte vi flera olika lagerhus där vi fick prova sju olika cask, det vill säga whisky direkt från faten. Det var många fina rariteter som smakade mums.

Den tre och en halv timme långa turen avslutades med att vi besökte en av whiskyshopparna.

Nästa dag var lyckligtvis en av de bästa vädermässigt. Mulet på förmiddagen men sol på eftermiddagen. Vi skulle stanna i Campbeltown och tänkte logga en del burkar men även besöka ett destilleri. Vi tog en morgonpromenad tillsammans med Anonsoren för att först besöka Linda McCartney Memorial Garden.

Efter att varit lite kulturella gav vi oss ut på skattjakt. Vid strandpromenaden letade vi fram Tree Treasure, Campbeltown loch sea glass beach och Coconuts Ahoy!

Utanför hotellet samlades vårt lilla gäng för att tillsammans gå till Glen Scotia, det tredje destilleriet i Campbeltown. Det är precis så många som måste finnas för att Campbeltown ska få kallas en whiskyregion.

Glen Scotia höll på att bli en katastrof för på dörren stod det att destilleriet var stängt.

Vi hade förbokat att vi skulle komma men ingen var där. Robbe ringde till Glen Scotias säljansvarig i Sverige som i sin tur ringde vidare. En kvart senare kom en kille och tog hand om oss. Det visade sig vara Iain som är chef på Glen Scotia. Det blev tredje gången på resan vi lyckades öppna ett stängt destilleri.

I lagerhuset fick vi prova tre cask. Faten lagras stående och det var första gången vi såg fat lagras på det sättet.

Efter att avslutat dagens enda destilleribesök gick vi med esban och Anonsoren för att logga ett par till cacher. The CHEWB var helt uppenbart borta så där loggade vi DNF.

Black Beauty var lite klurig men fru Anonsoren fick fingrarna på den och kunde plocka fram burken.

Vi slappade en stund på hotellrummet, men det dröjde inte länge innan det började klia i cachingbenen. En kilometer från city skulle det finnas en cache till så även Witchburn Road Swap Shop fick besök av BandLEngstrom.

På resan har Bosse provat alla möjliga varianter av haggis. Hittills har han hunnit prova haggis till frukost, haggis bon bon, friterad haggis, haggis inlindad i kycklingbröst och bacon, Raviolihaggis och till kvällens förrätt blev det Nachos med haggis och ostsås.

Tobermory en riktig höjdare

Morgonen började med en kort promenad för att logga cachen Delighted to Sea innan det var dags att sätta sig i bussen igen.

Den här gången var inte resan lång. Vi behövde bara åka ner för berget till staden nedanför där vi gjorde dagens första destilleribesök.

Tobermory destilleriet var stängt men de öppnade speciellt för oss. Det var det andra destilleriet som öppnat för oss. Innan vi blev insläppta hann vi logga Mull: A touch of dram-a som var gömd bakom destilleriets huvudbyggnad.

Tobermory var en riktig höjdare. Verksamheten är tillsvidare nedlagd eftersom de fått mask i träfaten där jäsningen sker. De räknar med att de nya faten från Kanada ska vara monterade någon gång under 2019 och att destilleringen kommer igång igen.

Trots att verksamheten ligger nere fick vi en trevlig visning. Det bästa av allt var när vi fick gå in i lagerhuset och provsmaka direkt från tre olika fat.

Vädret var fortfarande dåligt då vi skulle lämna Isle of Mull.

När vi kom fram till färjelägret gick Bosse tillsamman med esban och Anonsoren för att logga Craignure Ferry Webcam Cache. Det tog en stund innan burken hittades och precis då kom guiden och sa att alla redan gått ombord. Vi skyndade oss tillbaka och fick som sista passagerare gå ombord via bildäck.

Diagio ägda Oban blev resans största besvikelse. Riktigt dåligt. Eftersom vi alla är whiskykunniga och kan processen hur man gör whisky så var det inte intressant att gå en standardtur, utan vi ville ha specialturen, vilket alla andra destillerier erbjöd oss. Men Oban’s pris var så högt, så de flesta valde att gå på standardturen. Motsatt de öppna gästvänliga destillerierna vi besökt var Oban inte alls tillmötesgående och kändes mer som ett turistgetto, inte alls gemytligt.

Leena gick i alla fall med på Oban turen medan Bosse och esban gick på burkjakt.

Så mycket burkjakt var det inte frågan om, det fanns bara en inom rimligt avstånd. View from the Pier hade fått flera DNF:er men när vi ändå var där så trotsade vi regnet och gick dit. Vid en första sökning hittades inte burken, men när Bosse började granska alla detaljer fick han syn på den lilla nanon inne i ett rör. Den hade åkt ganska långt in och var klurig att få fram, men tillslut gick det.

Det skulle dröja en stund innan de andra var klara med whiskyturen och den tiden fördrev Bosse med att besöka whiskyshoppar för att handla ett par godsaker till 2019 års whiskykalender.

Torabhaig destilleriet

Tidig väckning. Det här skulle bli resans längsta dag i bussen. Redan klockan halvsju rullade bussen iväg och då kom första busswhiskyn fram. Det kändes lite väl tidigt för oss så vi hoppade över den rundan.

På väg till Torabhaig på Isle of Sky stannade chauffören för en bensträckare. Det regnade så vi tänkte först inte gå ut. Men när Bosse startade Geocaching appen blev det full fart på oss för den visade att det fanns en virtuell cache 30 meter ifrån bussen. Snabbt drog vi på oss jackorna och gick till A View Over Scotland och tog en selfie.

Det här var en whiskyresa så vi räknade inte med att kunna logga så många burkar, men hädanefter tittade vi alltid om det fanns cacher där bussen stannade. Vi tog även en bensträckare vid Eilean Donan Castle. Slottet har varit med i många filmer och den kändaste är kanske Highlander från 1986.

När vi kom fram till Torabhaig destilleriet så ösregnade det och blåste kraftigt. Torabhaig är ett nytt destilleri som startade sin produktion i slutet av 2017. De hade egentligen stängt men öppnade speciellt för oss. Eftersom spriten måste lagras 3 år på ekfat innan det får kallas whisky så hade de alltså ingen egen whisky vi kunde prova. Vi fick däremot prova deras destillat och det smakade bra. Av det vi fick se och smaka så verkar det lovande, så om några år kan det här kan bli ett destilleri att räkna. Vi ser fram mot att få provsmaka deras första whisky. Personalen hade fixat varsin lunchpåse som vi fick med oss i bussen. Mycket bra service och trevlig personal. Speciellt en av dem som var som en stand up komiker. Det var med ett leende vi återvände ut i regnet till bussen och lämnade Torabhaig bakom oss.

Meningen var att vi även skulle till Talisker men på grund av det dåliga vädret var vi tvungna att vända om. Vädret hade gjort att flera färjor var inställda till Isla of Mull dit vi var på väg. En färjelinje var fortfarande öppen, men dit var det långt att åka. Det blev inte bättre av att ett träd hade fallit över vägen och blockerade all trafik. Tillslut kom vi förbi och höll tummarna att vi skulle hinna fram till färjan.

Färjan stod inne när vi kom fram till hamnen så vi hann med den. Vi varnades för att det kunde bil sjögång på väg till Isle of Mull, men det var ingen större fara.

Det var kväll när vi kom fram. Efter att checkat in på hotellet, som låg på ett berg med utsikt över stan, tog vi oss ner till stan för att äta en gemensam middag.

Whiskyresa genom Skottlands högland

Det var mycket folk på Lutons flygplats och det kändes lite kaotiskt. Loungen var full och det var 45 minuters väntetid för att få komma in och det hade vi inte lust att vänta på. Som tur var hittade vi sittplatser så vi kunde vila ett par timmar innan vi klev ombord på flyget till Inverness i Skottland.

Precis utanför hotellet vi bodde på finns Earth cachen The Soldier at Station Square. Festligt att de byggde ett hotell vid en Earth cache. Eller var det tvärtom?

Innan vi skulle ge oss av hann vi gå på en morgonpromenad för att logga några burkar. Runt hörnet från hotellet ligger järnvägsstationen där vi hittade SideTracked – Inverness som var en snyggt integrerad burk.

Vid shoppingcentret loggade vi en till tradd och en multi innan vi gick in i mataffären för att köpa med oss lunch. Till maten vi plockat på oss tänkte vi även köpa en varsin öl, men se det fick vi inte göra. Öl och andra alkoholhaltiga drycker får inte säljas innan klockan tio i Storbritannien. Så istället gick vi tillbaka mot hotellet och slank in i en annan matbutik när klockan slog tio.

Tillsammans med tio andra från Glömsta Whisky Club hade vi chartrat en buss med chaufför och guide som skulle ta oss till flera av Highlands destillerier plus några till. Klockan halv elva började vi rulla och då kom första busswhiskyn fram. Robbe hade en Highland Park som han extralagrat i några månader i ett treliters ekfat. Den var riktigt mumsig och blev en bra start på resan.

Första stoppet blev hos Glen Ord (Singelton). Stora delar av deras whisky säljs till Asien och är svår att få tag på för oss européer. Förutom BandLEngstrom var esban och Anonsoren med på resan. Alla var medvetna om vårat nördiga intresse av plastburkar och hade förståelse när vi smög iväg för att logga Water of Life – Glen Ord vid destilleriets parkering.

Nästa stopp blev vid Ben Nevis destilleri. Där fick vi en specialprovning med flera intressanta sorter. Vi lärde oss att japanska Nikka äger Ben Nevis och från Ben Nevis skickas sprit till Japan för att lagras på fat som senare används i Nikkas whisky. Man skulle kunna säga att Nikka inte är en helt renodlad japanare.

Som avslutning på vår första resdag tog guiden oss till Old Inverlochy Castle som byggdes i slutet av 1200-talet.

Isle of Man

Vi föredra att jobba under sommaren och resa till varmare länder till hösten/vintern. På så sätt känns det som att sommaren förlängs och den mörka årstiden blir kortare. Så har vi gjort även i år, men den här resan skulle bli av det blötare slaget i dubbel bemärkelse. Vi återkommer till det i kommande inlägg.

Det var som sagt dags för välbehövlig semester och vi stod åter igen på Arlanda. Den här gången klev vi inte ombord på SAS som vi brukar göra utan Norwegian. Det skulle visa sig vara ett stort misstag. Det kändes som vi behandlades som boskapsdjur på ett fraktflyg. Sätena var extremt trånga. För att muntra upp oss beställde vi kaffe som naturligtvis inte ingick utan det skulle vi betala extra för. Att kalla det kaffe är en överdrift, det var dyrt näskaffe som inte alls var gott. Det här var verkligen en lågprisflygning.
I London bytte vi till EasyJet och fruktade det värsta. Men se där, vilken vinstlott det blev. Ett riktigt bra flyg med gott om benutrymme och så hade de riktigt kaffe, och Punk IPA från Brewdog.

Det var sen kväll plus att det regnade när vi kom fram till Isle of Man, så vi stannade på hotellet.

Nästa dag var mulen men inget regn. Efter en stadig frukost gjorde vi oss iordning och gav oss ut tidigt för att hinna se Douglas som staden heter där vi bodde.

Det finns många fina hus vid strandpromenaden och där skulle även första delsteget på en multi finnas. Men hur vi än letade kunde vi inte hitta något som antydde på ett delsteg, så vi kunde inte komma vidare. Isle of Mans första loggning blev en DNF.

Vi fortsatte till en parkeringsplats där vi loggade A to Z of the Isle of Man: ”I”, vår första cache på Isle of Man och samtidigt vårat 64:e loggade geocachingland.

I centrumdelen av Douglas kunde vi inte låta bli att logga den virtuella cachen NOW I AM ON MY OWN. Det är konstigt men i Storbritannien och i Tyskland är det ganska vanligt att virtuella cacher inte är på den publicerade koordinaten utan en bit därifrån. Så var det även med den här, men vi hittade enkelt till rätt plats.

Vi hade begränsad tid på oss så cachernas placering bestämde hur vi skulle gå och vad vi fick se. Det var relativt lite folk i rörelse på stadens gator. Säkert är det livligare under sommarmånaderna och framförallt i början av juni då TT Racet körs. Det är en välkänd motorcykeltävling som körs på vanliga gator. Några snabba motorcyklar syntes inte till, allt var lugnt och stillsamt.

På eftermiddagen var det dags att åka vidare. En trevlig taxichaufför körde oss till flygplatsen. Han valde den mindre och krokiga vägen samtidigt som han berättade om Isle of Man. Vi fick bland annat veta att Manx är benämningen på en person som bor på Isle of Man, att Poker Star har sin dataavdelning här, och skillnaden mellan Great Britain och United Kingdom. Isle of Man är med i Great Britain men inte i United Kingdom.

Det sista vi gjorde innan vi lämnade ön vara att logga The Adventures of Mini Cooper – Ronaldsway som finns på ett övergivet parkeringsområde.

Med flyget fortsatte vi till London där vi skulle byta plan för vidare färd till nästa del av resan.

Geocaching Sverige fyller 10 år

Geocaching Sverige är en intresseförening som verkar för att främja intresse och kunskap inom geocaching. Intresseföreningen bildades för 10 år sedan och det skulle firas med event på 10 olika orter i Sverige.

På de här orterna arrangerades 10 års event.
Barsebäck
Öland
Göteborg
Norrköping
Visby
Stockholm
Filipstad
Halmstad
Östersund
Piteå

Vi valde förstås att vara med på Geocaching Sverige fyller 10 år – nr 6 i Stockholm.

Under eventet bjöds det på tårta till de närmare 100 deltagarna.

Foto: mtekla

En timme efter att eventet invigts arrangerades en landsomfattande tävling. Tävlingen gick ut på att alla arrangörsplatser tävlade mot varandra om vilken ort som kunde lägga ett puzzel snabbast. Öland (är det en ort?) vann, så grattis till dem. Stockholm kom tvåa vilket får ses som godkänt.

Oppigårds Thurbo Stout lagrad i Box whiskyfat

Tillsammans med CKAI har vi varit delägare i flera whiskyfat. När whiskyn var klar och faten tömda köpte CKAI ett av dem. Herr CKAI hade en idé som han bollade med Bosse och det slutade med att vi gav oss in i ett litet experiment.

CKAI kontaktade Oppigårds Bryggeri och frågade om vi kunde köpa öl av dem och få fatet fyllt. Det var inga problem så länge vi gick via Systembolaget. CKAI lämnade fatet hos Oppigård som fyllde det med Oppigårds Thurbo Stout. Fatet hämtades på Systembolaget och lagrades i två månader i CKAI:s garage.

Bosse åkte till Hedemora för att hjälpa till att tappa upp den lagrade ölen. Totalt blev det 38 liter. Faten trycksattes med kolsyra och skulle tappas upp på flaskor ett par veckor senare.

Vid lunchtid var det dags för Bosse att lämna Hedemora, eller i alla fall CKAI. Det finns så många godsaker i Hedemora så det är svårt att slita sig. Först blev det några besök vid utmanade cacher så som:
Challenge #172 25 cacher av fyra olika typer
Challenge – 350 mysterys
Challenge # 307 – logga 5 cachetyper i 20 kommuner
Challenge # 308 – logga 100 cacher i 20 kommuner

Av en tillfällighet låg challengarna på samma väg som Bryggeriet vi nyss tappat upp öl ifrån.

Bosse hade ett mål till och körde därför på Luståvägen förbi Turbo festplats.

Det var meningen att en till challenge skulle loggas på andra sidan sjön men det gick inte att åka dit eftersom broarna var avstängda. Det skulle ta för lång tid att köra runt och leta efter en överfart så den challengen får loggas en annan gång.

Inte långt från Flottarminnen #2 blev det fikarast i bilen. Allt tack vare CKAI som lånat ut en välfylld kaffetermos.

Eftersom det inte gick att köra till challengen så blev det till att vända om i riktning mot Avesta. Men det gick trögt att ta sig dit, en angenäm tröghet kan man säga. Det fanns så många cacher efter vägen och som ni vet tar det då långtid att ta sig mellan A och B

Vid det Gamla Badhuset loggades dagens första DNF. Det var en lurig rackare, och det var kanske inte så konstigt eftersom det är en D5:a.

Ett flertal burkar loggades i en väldans fart. Det gick så fort att Bosse nästan missade att logga Challenge # 309 – 20 dagar med 100 loggar, men det gjorde han förstås inte.

Många loggningar senare blev vägen smalare och smalare. Grusvägen var så smal att bitvis skulle två bilar inte kunna mötas. Naturen såg speciell ut och alla träd var mörka och dystra. Det beror på att det för några år sedan bröt ut en stor skogsbrand i området. Förutom en cache finns det en stor parkering vid Skogsbranden Hälleskogsbrännan vid Grävlingsberget. Där kan man gå en kort bit på ett trädäck till ett utsiktstorn och därifrån får man en bra vy över Hälleskogsbrännan. När man ändå är där kan man passa på att ta en selfie för att logga den virtuella cachen med samma namn.

Tillbaka på den asfalterade landsvägen blev nästa stopp vid Örsingsbo. Cachen hittades utan problem och vad Bosse inte visste då, som upptäcktes senare, var att cachen hade arkiverats tio veckor tidigare. Men burken finns kvar så det är inga problem att logga den.

Det började mörkna och var dags att släppa blicken från GPS:en och köra hemåt. Men väl ute på E18 tog det inte lång stund innan det började rycka i cachingnerven. Ekipaget svängde av vid Bålsta för att jaga ett spöke. Redan vid avfarten blev det lite småläskigt. Två harar sprang i full fart över vägen och för en av dem gick det tyvärr inte så bra.
För att logga Jag kan flyga – Virtual Reward skulle två platser besökas. Det var ganska sent så det var ingen trängsel vid någon av platserna.

Hur gick det då med ölen? Jo den trycksattes tills den hade fått rätt mängd kolsyra. CKAI kom till oss ett par veckor senare och vi hjälptes åt att tappa upp ölen på flaskor.

Naturligtvis provsmakade vi ölen och jämförde med Oppigårds Thurbo Stout. Vår öl hade efter två månaders lagring på ekfat fåt en väldigt trevlig smak och det kändes som två månader var helt lagom lång lagringstid.