District of Colombia

Det ösregnade när vi skulle hämta bilen och lämna Monroeville. Bilen stod bara några tiotal meter ifrån hotellentrén men ingen av oss var sugen på att gå ut. Bosse drog det kortaste strået och fick hämta bilen medan Leena checkade ut.

Den här dagen skulle vi gasa på för att komma fram till dagens resmål som var Washington. Det fanns en sak vi pratat om att göra när vi var i USA men ännu inte hunnit med, och det var att åka till en outlet. I USA säljer Timberland en slitstark strumpmodell som vi oftast använder när vi är ute och geocachar, men den går inte att få tag på i Sverige. Med hjälp av google hittade vi en outlet nära motorvägen där det finns en Timberland och Levis affär, precis vad vi var ute efter. När man handlar på sådana här ställen kan man bli fartblind eftersom priserna är så mycket billigare än i Sverige, trots den just nu höga dollar kursen. Våra beräkningar visade iallafall att allt vi köpt skulle få plats i resväskorna.

Det hade slutat regna när vi kom fram till Washington och till och med solen tittade fram. Hotellet vi checkade in på ligger i Arlington som tillhör staten Virginia. Så det första vi gjorde var att ta en promenad och logga Dark Star Cache för att ha loggat en cache i staten Virginia.

Inte långt från hotellet ligger US Marine Corps Memorial. Krig som USA deltagit i är ingraverade på statyn med start och slutår, men vissa hade inget slutår ingraverat.

Alldeles bredvid ligger Arlington kyrkogården med symmetrisk uppradade gravar med
vita kors.

Från kyrkogården gick vi över Arlington Memorial Bridge och på andra sidan floden ligger Washington D.C. (District of Colombia) När vi gick där och såg alla monument och statyer slog det oss hur skrytsamt likt allt är här som i öst där de också stoltserar med krigsmonument. I det fallet är de inte så stor skillnad mellan öst och väst makterna.

Det var fortfarande ljust men solen var på väg ner, så vi skyndade oss för att hinna få en skymt av ett par sevärdheter. Det närmaste var Lincoln Memorial vid National Mall. Förutom att titta på den mäktiga Lincoln statyn ställde vi oss på platsen där Martin Luther King höll sitt kända tal 1963 inför 250.000 åskådare, ”I have a dream”.

Vid Vietnam Veterans Memorial finns 58.000 ingraverade namn på de soldater som dödades och fortfarande saknas från Vietnam kriget. Där finns även den visuella cachen So We Will Remember Them som vi passade på att logga.

Det var mörkt och vi hade ännu inte ätit någon middag. Innan vi letade upp en restaurang gick vi för att logga ännu en virtuell, Everything is Relative. Där var det fullt av ryssar som var på en guidad tur, så det dröjde ett tag innan vi kunde ta de foton vi vill ha med oss därifrån.

Bosse beställde en Uber tillbaka till hotellet, men chauffören hittade inte till oss, han ringde och frågade var vi var. Hur svårt kan det vara att hitta när alla Uber har GPS med punkten där man står och väntar. I vår app kunde vi se var chauffören var och han var inte ens i närheten. Men vi hade inte bråttom så vi försökte förklara var vi stod och i appen såg vi att chauffören var på rätt väg. Tillslut kom vi i alla fall tillbaka till hotellet och kunde äta vår middag med fin utsikt från 20:e våningen.

Märklig webbkamera på Power Vista

Vi hade varit i Toronto i fyra dagar och hunnit tillbringa en hel del tillsammans med Danny och Sandra. Nu var det dags att resa vidare.

Just den här dagen hade vi ingen tid att passa och inget hotell var bokat, så slumpen skulle avgöra var vi övernattade. Det ända vi visste var att vi skulle styra söder ut mot nästa storstad som vi skulle komma fram till nästa dag.

Det gick fort att komma över gränskontrollen vid Niagarafallen och in i USA. Precis på andra sidan gränsen svängde vi av för att göra ett besök på den stora kraftstationen Power Vista.

Det var gratis att gå in på kraftstationens museum och utställning. Vi fick en varsin bricka som skulle aktiveras i en maskin och när den var aktiverad kunde vi använda den vid olika stationer. Med hjälp av brickan startade man olika webbaserade saker. Den här brickan var viktig för oss för den behövde vi använda på ett speciellt ställe. Inne i ett litet barnhus stod en fotoautomat i ett hörn där man kunde fota sig och få bilden mailad till sig. Det gick bara att ta ett foto om man hade en bricka. Det var den märkligaste webbkameran vi loggat. Det var intressant att besöka kraftstationen och att det samtidigt som vi kunde logga en webbkamera.

Färden fortsatte via Buffalo i riktning mot nästa webbkamera. Staten New York lämnade vi bakom oss när vi körde in i Pennsylvania till den lilla staden East Warren. Att vi stannade just där berodde på Pirate & Crafty’s WebCam Cache som var placerad på en veranda. När vi gick fram till huset tyckte vi det såg privat ut och det satt någon på verandan. Vi dubbelkollade cachen och det såg ut att vara rätt plats. När vi gick upp på verandan hälsade vi på mannen som frågade om vi var där för webbkameran. Han förstod det eftersom han sett vår gps. Han bodde i huset och hade gjort sin övervakningskamera till en webcam cache som varit aktiv i 14 år. Ganska länge med tanke på att geocaching bara funnits i 19 år. När vi skulle ta bilden bad vi mannen, med nickat Pirate & Crafty, vara med på bild. Bosse var lite för lång så han fick huka sig för att få plats.

Vi satte oss i bilen och fortsatte till… Exakt, nästa webbkamera. Är det någon som inte förstått att vi samlar på webbkameror? På väg dit körde vi igenom ett Amish befolkat område. Amish är kända för sitt enkla leverne och lever idag så som man gjorde på 1800-talet. I Amish täta områden är det vanligt att man passerar deras fordon i form av häst och vagn, så det gäller att vara uppmärksam för de håller inte alls samma hastighet som biltrafiken.

Vid Indiana University of Pennsylvania gick vi till platsen för webbkameran Oak Grove. Där fanns en staty från 9/11 attacken, en bit av konstruktionen från World Trade Center i New York.

Bredvid statyn satte vi oss på en bänk för att ta en selfie. Men vi hade inget WiFi och kunde därför inte ta någon bild. Det var sen eftermiddag och tidsmässigt inte okej att be någon i Sverige om hjälp. Hur skulle vi lösa det här nu då? På Bosses telefon gick det att ansluta via Edge, ett väldigt långsamt nät. Leena gick iväg för att prova om det gick att få bättre mottagning på annan plats. Det dröjde länge innan Leena kom tillbaka, men då hade hon lyckats ta en bild inne på universitetets bibliotek där det fanns WiFi. Allt var klart och vi kunde åka vidare.

Det var dags att boka boende och valet föll på Monroeville utanför Pittsburgh. Det var mörkt när vi kom fram så vi slängde bara in väskorna på rummet och beställde sedan en Uber. På hotellet hade de gjort vad de kunde för att pimpa inför Halloween.

Bosse hade googlat att det fanns en craft beer pub ett par kilometer från hotellet och dit åkte vi. Det var mycket folk på puben men de fanns ett par platser lediga vid bardisken där vi slog oss ner och beställde öl och mat. Ett par bredvid oss frågade om vi gillade amerikansk fotboll som visades på TV:n. Fotboll, frågade Bosse, det är handboll. Sen munhöggs vi på ett vänligt sätt med varandra. Senare kom vi in på att jämföra Europa (Sverige) med levnadsstandarden i USA. De har det ganska tuff i USA. Paret hade bara haft råd att resa utomlands en gång under 60 år och det var till Dublin när dottern pluggade där. Bosse berättade om sina pensionsplaner (ja det är långt kvar) och då svarade killen att han kanske aldrig har råd att gå i pension. USA kan vara bra på många sätt men långt ifrån alla.

Vi gillar att prova nya öl och hann med några stycken av det stora utbudet på puben. Det var några till vi ville prova men kände att det räckte för idag, men att köpa med sig en doggy bag var inga problem.

Bar Hopping

På väg mot nästa storstad gjorde vi ett par stopp i mindre byar där det fanns webbkameror. Det kändes som mysiga och välordnade byar.

Av en inte allt för oplanerad händelse rullade vi in i staten Vermont och där frågade vi oss Where’s Mowgli? När vi hittat Mowgli fortsatte vi till New York, inte staden utan staten.

Det var soligt och varmt när vi parkerade vid University of Rochester. Där skulle vi logga dagens sista webbkamera. Som flera gånger tidigare under den här resan hade vi svårt att få fart på WiFi. En livlina i Sverige fick hjälpa oss att ta en selfie vid UofR Meridian.

När vi kom fram till den Kanadensiska gränsen träffade vi den gladaste och trevligaste gränskontrollanten vi stött på. Vi hade läst att smuggling av sirap kan ge höga straff eftersom kanadensarna håller hårt på sin Lönnsirap. Vi skojade med gränsvakten att vi inte hade sirap i bagaget, bara en påse chips. Han log och berättade att andra saker kan vara allvarligare att smuggla eftersom det kan sprida smitta. Ex får man inte ta med druvor till Kanada eftersom det finns smittrisk för deras vinodlingar och till USA får man inte ta med citrusfrukter. Vi blev godkända och kunde rulla vidare mot Toronto.

I centrala Toronto hade vi bokat ett AirBnB som låg ett par kvarter från Danny och Sandra. Boendet var helt okej förutom en liten detalj. En balk och lufttrumma gick rakt igenom lägenheten vilket gjorde att Bosses huvud var i farozonen så fort han rörde sig.

Vi tog en lång promenad på stan för att logga de sex nya virtuella cacherna. En och annan tradd fick också besök av oss.

Utanför Toronto Maple Leafs hemmaarena fins statyer av legendariska spelare och den störste av dem alla kommer från Sverige. Börje Salming spelade 16 säsonger för Toronto Maple Leafs.

Bredvid hockeyarenan ligger Union Station. En värd på turistinformation berättade om byggnaden att den invigdes 1927 av Prince Edward, Prinsen av Wales. Han visade ett foto från den dagen med prinsen och hans följe komma in i hallen där vi stod.

Vandringen fortsatte och vi lade märke till hur mycket fler uteliggare det finns på gatorna mot när vi var här för två år sedan. Flera hade lagt sig mitt på trottoaren utan hänsyn att folk gick där.

Senast vi var i Toronto letade vi efter cachen For the Love of Beer – #5 men kunde inte hitta den. Den här gången gjorde vi ett nytt försök och då gick det bättre.

Några öl behövde vi inte leta efter, det skulle Danny och Sandra se till som planerat Bar Hopping för oss. Det blev en trevlig kväll med besök på flera mindre bryggeripubar där vi förutom att smaka öl fick se mycket rostfritt.

Höst i New Hampshire

Efter två dygn i Boston satte vi oss i bilen igen. Trots rusningstrafik med en del köer gick det relativt snabbt att ta sig ut ur staden. På motorvägen var det också tät trafik men det rullade i alla fall på.

Några mil senare kom vi till dagens första mål, New Hampshire. Där skulle ytterligare en stat loggas och av en tillfällighet stannade vi vid Liquor Cache. Cachen hittade vi snabbt och då fanns det tid över att ta en titt i den stora spritaffären. Kanske hade de intressanta ölsorter vi kunde köpa med oss? Nog hade det stort utbud av allt möjligt, men ölsortimentet var minimalt så vi kom ut tomhänta.

Nästa stat att besöka var Maine som ligger högst upp i USA:s nordöstra hörn. Det kändes bra att logga några burkar i Maine när vi ändå var så nära, eller vad säger ni CKAI? De fick en kärleksfull hälsning från oss.

Färden fortsatte på landsvägar tillbaka in i New Hampshire där vi loggade virtuella och webbkameror plus flera challengar som vi inte kunde låta bil att stanna vid.
Jasmer Challenge (NH)
PulmonaryHip’s No Longer Hard Challenge
Danger is My Middle Name Challenge
Around the World in 80 Caches Challenge
Geocaching to the Power of 2 Challenge

Tiden rann iväg och vi hade långt kvar att köra, men ett litet stopp till skulle vi väl hinna med. **Oh That View**! var placerad vid vägen så det var enkelt att stanna där. När Bosse hoppade ur för att leta efter burken fick han syn på en orm. Känns som ormspotting blivit en vana på våra resor. Ormen slingrade iväg åt ett håll och som tur var hittades burken åt det andra hållet. Google informerade att ormen var harmlös och inte giftig.

När vi svängde av huvudvägen in på en annan landsväg fick vi syn på en affär med en skylt som informerade att de hade 500 ölsorter. Leena frågade om vi skulle stanna, men Bosse tyckte vi skulle köra vidare. Hur tänkte han nu!? Samma tanke hade Bosse ett par minuter senare.

Hösten hade kommit till New Hampshire och vi hade tur som lyckats komma hit just under denna period. Bilderna ger en hint av hur vacker naturen är och vilket färgspel vi möttes av.

Det mest avlägsna av dagens mål ligger högst upp på Mount Washington. Det är en nationalpark som man betalar en avgift för att besöka. Killen som tog betalt gav oss en CD som skulle guida oss när vi körde mot toppen av berget. En CD? Vi tittade på radion och funderade om det fortfarande finns CD i moderna bilar. Inte i den bil vi hyrt iallafall.

Vägen var krokig och smal. Vi mötte några ”idioter” som inte alls hade koll. De körde och tittade samtidigt på utsikten vilket gjorde att de kom mot oss på fel sida av vägen. Vi såg i backspegeln hur killen i bilen bakom oss skrek och gestikulerade mot den mötande bilen som kört på fel sida.

På Mount Washington var det kallt och blåste rejält. Så pass mycket att vi fick hålla i oss i ledstången när vi gick uppför trappen. Men vindstyrkan var ingenting mot hur mycket det kunde blåsa där uppe.

Det som lockat oss upp på berget var Mount Washington Webcam. Det fanns inget nät på platsen så via sms fick vi hjälp från Sverige att ta den bild vi behövde för att logga cachen.

Uppdraget var avslutat så vi återvände till den varma bilen och började vår färd tillbaka.

Det visade sig att vi hade tur och kom tillbaka samma väg där ölaffären ligger, så vi stannade till. Där hittade vi några intressanta sorter, men det var speciellt en vi var intresserad av som heter KBS från Founders Brewing. Vi ögnade igenom alla 500 öl men kunde inte hitta just den. Inget att göra åt, vi hade ändå hittat andra intressanta sorter. När vi stod i kassan och skulle betala fick Leena syn på KBS på hyllan bakom expediten. Han berättar att det är de två sista han hade kvar. Vi köpte båda.

Trots att det började mörkna skulle vi bara logga en cache till, och en till. Ja, ni vet hur det kan vara.

Det var sent när vi kom fram till hotellet i Laconia. När incheckningen var klar gav vi oss iväg för att hitta något att äta. Många ställen var stängda, men vi hade tur att hitta en öppen pizzeria. Stället i sig såg inte så kul ut så vi tog med pizzorna till hotellrummet där vi åt och provade en av de nyinköpta ölen.

Where everybody knows your name

Vi stannade ett par dagar i USA:s elfte största stad, Boston. Där bodde vi på Airbnb i en lägenhet med tre våningar som ägs av ett trevligt par. Kvinnan berättade att hennes man blev förälskad i en giraff när han var i Florida. Giraffen som han köpte fick inte plats på flyget, så istället fick han ta bussen tillbaka till Boston. Hon var i början tveksam till giraffen, men älskar den nu också.

Vi lämnade lägenheten och promenerade till Bunker Hill. Det var där 1775 som New Englands soldater för första gången mötte den brittiska armén vid det som kallas ”Slaget vid Bunker Hill”. Femtio år efter striderna började man bygga ett minnesmonument i form av en obelisk som tog sjutton år att slutföra. Obelisken är 67 meter hög och inne i den slingrar sig 294 trappsteg till toppen. Dit upp gick vi för att logga den virtuella cachen A Revolution Begins – A Nation is Born.

Vandringen fortsatte på Boston Freedom Trail som leder till många historiska platser. Det var en tillfällighet att vi hamnade på den eftersom många cacher också är placerade på de historiska platserna. En sådan cache var Old Ironsides vid The USS Constitution, väldens äldsta flytande krigsfartyg från 1797. Det blev vår 22.000 loggade geocache.

I hamnen fanns det en hållplats för Hop on Hopp off bussarna som vi förköpt biljetter till. På bussen lärde vi oss en del om Boston från den pratglade guiden.

Bland annat kom vi till ett stort parkeringsgarage med flera våningar. Garaget blev utdömt när det var färdigbyggt eftersom det hade dålig bärighet och inte skulle hålla för parkerade bilar. Ett annat företag tog över ansvaret och byggde kontor på de två översta våningarna och då blev det godkänt. Garaget är öppet och det faller murbruk i portalen där man kan gå och köra bil under garaget. Det kändes inte helt stabilt när trafikljuset slog om till rött och bussen stannade mitt under garaget samtidigt som guiden spelade skräckmusik från högtalarna.

Det var lunchdags så vi klev av på platsen Where everybody knows your name, det vill säga puben Cheers. Puben är känd från TV-serien med samma namn. Den här puben filmades bara från utsidan, det som var från puben filmades i en studio i Los Angeles. Men det finns en till Cheers pub i Boston och den är inredd med kulisserna som användes i Los Angeles under TV inspelningarna.

Från Cheers tog vi en längre promenad för att logga cacher och titta närmare på sevärdheter.

Senare på eftermiddag klev vi på den sista avgången med Hop on Hopp off bussen och åkte till Cambridge där Harward University och Massachusetts Institute of Technology (MIT) ligger, ett universitet för de rika och smarta.

Kvällen skulle avslutas med bio och konsert, ja faktiskt samtidigt. Innan dess gick vi till en bryggeripub för att äta och dricka god öl. Vi hade tur och fick ett bord inne i ett hörn. Sen hade vi inte tur längre. Ingen kom och tog upp beställning trotts att de som kom efter oss redan fått beställa. Leena sa till att vi ville beställa, men inget hände. Då tröttnade vi och gick därifrån. Det stället fick inga lovord av oss på Tripadvisor. På andra sidan torget gick vi in på en tacorestaurang. Där fick vi full focus när vi satte oss i baren och blev snabbt serverade mat och ett par goda öl.

Det var dags för bio. I Sverige hade vi förbeställt biljetter till Metallicas konsertfilm från spelning med San Fransiscos symfoniorkester tidigare i år. I foajen fanns en bar där vi köpte craft beer som vi tog med in i biosalongen, som hade stora bekväma säten med mugghållare. Det var ingen trängsel, vi var helt ensamma när vi satte oss. Det kom fler innan filmen började och vi var kanske 20 stycken som såg konserten som var riktigt bra.

Någon som hajar varför vi inte badade?

Det serverades ingen frukost på hotellet så vi satte oss i bilen och körde till Chatham där vi hittade ett fik. När vi kom ut från fiket gick vi till vänster och sneddade över gatan för att ta en sefie vid Chatham GuestCam.

Många hus och tomter var pyntade inför Halloweenhelgen och vid kyrkan sålde de pumpor till dem som ännu inte dekorerat med skräckinjagande pumpahuvuden.

Innan vi lämnade Chatham gick vi in på biblioteket för att studera, eller snarare leta. Någonstans där inne skulle Sarah’s Cache finnas gömd. Leena hade en teori var vi skulle leta men där hittade vi inte cachen. Det fanns en övervåning, så vi gick upp och letade även där. Efter en stund frågade vi bibliotekarien om hon kände till cachen. Visst gjorde hon det och sa att den visst var där vi först letat, men lite längre ner.

Vi körde längre ut på halvön och kom till en jättelik badstrand. Det var kallt så något bad var det aldrig frågan om för vår del. När vi såg skylten som varnade för vithajar och att det var just denna månad som störst risk att stöta på en vithaj så höll vi oss betryggande avstånd.

Det räckte att stanna vid parkeringen för det var där vi skulle fota oss vid COMB THE BEACH WEB-CAM CACHE. Men det var ett problem, det fanns inget nät så vi kom inte åt webbkameran. Det fanns ett ännu större problem, det fanns inget nät för telefonen heller! Vi kunde alltså inte kontakta någon annan för att hjälpa oss ta en bild. Då satte vi oss i bilen och körde till vi fick nät. Ett par sms till vänliga själar i Sverige om att vi behövde hjälp. Vi fick ok som svar och körde tillbaka till parkeringen. Där hade vi ingen kontakt med omvärlden så vi dröjde oss kvar i hopp om att allt skulle gå bra. Sen satte vi oss i bilen igen och körde till platsen där vi hade haft nät. Då plingade det till i telefonen om att bild var ok. Härligt med geocachingvänner som alltid ställer upp.

Större delen av dagen hade vi tillbringat ute på halvön för att logga de cacher vi var intresserade av, men nu vände vi tillbaka och fortsatte vår resa norr ut mot det som var resans nästa mål. Mer om det i nästa inlägg.

En av USA:s äldsta städer

Vi var på väg ut genom hotelldörren med väskor och allt när Leena frågade om säkerhetsskåpet hade tömts. Tillbaka i rummet packade vi ner pass, dator och annat som kunde vara bra att ha på den fortsatta resan.

Väl i bilen med väskor och värdesaker rullade vi iväg och lämnade New Jersey bakom oss. Det var meningen att vi skulle köra norrut och runda spetsen av norra Manhattan, men ett vägval gjorde att vi hamnade på fel motorväg. Istället kom vi över George Washington Bridge med dyr vägtull och in på norra Manhattan via Harlem och Bronx. Det blev ingen stor omväg men dyrare och med mer köer, så det tog längre tid.
När man hyr bil i USA brukar man ofta kunna välja vilken bil man vill inom den klass man betalat för. Eftersom vi var i USA ville vi ha en amerikansk bil så vi tog en Chevrolet. Big misstake. Det visade sig att den inte hade några finesser alls, inte ens någon farthållare! De närmaste två veckorna skulle många mil avverkas utan farthållare.

Vi körde längsmed kusten och efter några mil kom vi till Milford i Connecticut. Det var den virtuella cachen Three Governors som lockat oss till Milford.

Bilen parkerades och vi gav oss ut på en promenad i den småmysiga staden för att logga några ströburkar samtidigt som vi fick sträcka på benen.

Färden fortsatte till Providence i Rhode Island där vi gjorde ett längre lunchstopp. Providence är huvudstad i Rhode Island och grundades 1636, det är en av USA:s äldsta städer. Ett cafe med svensk text gjorde oss nyfikna så vi gick dit. Leena gjorde ett försök att beställa på svenska, men det gick inte. Kvinnan bakom disken förklarade att det var hennes man som pratade svenska, men han var inte där.

Mätta i magen tog vi en längre promenad för att titta på staden och logga en och annan cache.

På kvällen kom vi fram till Dennis Port i Massachusetts där vi skulle övernatta. Det ligger många småbyar på denna halvö vid nordöstkusten som sommartid säkert är en sommaridyll. Nu var mycket stängt och de små sommarhusen låg öde. Med vår Florida registrerade bil passade vi in bland de som bodde där för det vimlade av Florida registreringsskyltar. Det är ett område som många från Florida reser till när det blir för varmt i södern.

På hotellet blev vi tipsade om en restaurang som låg en kilometer bort där de skulle ha skaldjur. Vi promenerade dit, men det blev en nitlott. The Sailing Cow var stängt för säsongen.

Det var bara att gå tillbaka och hämta bilen för det var långt till nästa restaurang. Efter att snurrat en stund fick vi syn på restaurangen Oyster Bar. Där blev det en vinstlott, riktigt bra restaurang som hade precis den mat vi var ute efter, skaldjur och fisk.

 

Fotboll eller handboll

Bosse hade några dagar tidigare blivit av med gipset och Leena var helt återställd i foten. Såhär bra har vi inte mått på länge, men trots det kunde vi inte sova. Båda vaknade mitt i natten och gjorde allt för att sova någon timme till, men det gick inte. När solen gick upp gjorde vi det samma och drog undan gardinerna och blickade ut mot Manhattans skyskrapor. Manhattan, hade vi hamnat i New York? Nej men nästan, vi var på andra sidan Hudsonfloden i New Jersey.

I New York har vi varit många gånger och den staden var inte focus för den här resan. På baksidan av hotellet ligger något annat som gjort att vi valt att bo just där. Men vi återkommer till det.

Vi började dagen med att åka till en affär för att köpa ett SIM kort så vi skulle ha tillgång till nät under vår tvåveckorsresa. I närheten av affären loggades resans första cache, Jazzy’s Cache # 2.

På väg tillbaka mot hotellet skulle vi svänga upp på motorvägen där det var en lång kurva med mur på båda sidor av vägen. Till höger om oss mötte vi bilar på en annan vägbana. Vad var nu detta, körde vi mot trafiken på fel sida!!?? Oron växte när bilen körde i kurvan. Lyckligtvis var allt som det skulle och vi körde helt rätt, även om det känts fel.

Vid lunch var vi klara att ta oss till byggnaden på andra sidan av hotellet. MetLife Stadium syntes från hotellet och låg inte långt bort, men att gå dit skulle ta en evighet eftersom det är en motorväg man måste gå runt. Så vi beställde en Uber som körde oss till arenan.

Vi skulle för första gången se amerikansk fotboll och det mellan New York Giants mot Minnesota Vikings. På det stora parkeringsområdet var det party med mycket tjo o tjim. Grillarna var tända och det vimlade av flaggor och blåklädda fans.

Inne på arena fanns mycket mat att välja på så lunchen var inga problem för oss. Till vår glädje hade de massor av olika öl, även craft beer.

Som sagt var det första gången vi såg amerikansk fotboll och kan säga att vi förstod inte mycket trots att vi läst en del om reglerna. Vad är exempelvis 1st&15 from 15, 2nd&6 from 24 och den där kusinen de hela tider nämner i högtalaren, vem var det? Vi blev inte klokare av att de hela tiden tog bollen med händerna, det heter ju fotboll inte handboll. Trots förvirringen var det riktigt kul att vara där och uppleva det hela på en arena med 82500 åskådare.

En kille och tjej gjorde något som vi inte såg, men det uppstod tumult på sektionen bredvid oss. Flera vakter och polisen kom och det slutade med att de två personerna leddes ut med handfängsel.

Efter matchen gick vi till tåget som stod precis vid arenan. Mycket smidigt. Vi åkte utan biljett eftersom det inte gick att betala i appen. Tåget var så fullpackat att ingen kom och kollade biljetterna. Vid Secaucus bytte vi tåg (och köpte biljett) som tog oss till Penn Station på Manhattan.

På 3rd Avenye besökte vi Craft and Carry, en pub med flera intressanta öl.

Kvällen avlutades på Taproom No307 där vi fick både god mat och dryck.

Vid tunnelbanans slut

Tunnelbanan rullade in till linje 13 slutstation där några enstaka klev av på perrongen. Bosse dröjde sig kvar utanför Norsborgs T-bana till alla gett sig av. Sen kunde han med viss möda leta fram dagens första cache.

Det finns en burk gömd nära den relativt nybyggda tunnelbanedepån. Sökandet skedde så diskret som möjligt i slänten bakom ett träd. En kille kom ut från tunnelbanedepån och ställde sig nära slänten och tycktes vänta på någon. Han kunde inte undgå att se den märklige filuren bakom trädet och blev genast nyfiken på vad som pågick. Som vanligt var det lika bra att berätta som det var. Fel objekt hade undersökts så när förflyttning gjordes till nästa tänkbara objekt hittades den snygga cachen, men det var inget mugglaren fick veta.

Dagens vandring fortsatte längs vägen och Vid en korsväg blev det till att vika av in i ett radhusområde. På andra sidan radhusområdet finns ett skogsparti med ett relativt högt berg och där uppe ligger Bunkrarna i Norsborg. På höjden finns flera försvarsställningar som under 2:a världskriget var bemannat av 103 soldater vars uppgift var att skydda Stockholm och Norsborgs vattenverk från flyganfall. Från ett liknade värn i Bergshamra norr om Stockholm blev ett tyskt kurirplan nedskjutet 1942 och fick nödlanda på Bromma. Officiell dokumentation om nerskjutningen existerar inte. Strax nedanför värnen kan man se en ravin och en massa sprängsten. På andra sidan kullen där sprängstenen ligger finns en igengjuten ingång. Det ser ut att vara någon form av bergsanläggning som inte längre är tillgänglig.

Vägen till Hallunda är flack och där finns både skogsvägar och cykelbanor att välja på.

Det finns Lekplatser överallt! och det var inte bara barn som lekte. Vid en av de största lekplatserna finns boulbanor där ett pensionärsgäng samlats för att spela.

På väg till Mälarpromenaden passerades ett Bronsåldersröse som är över 3000 år gammalt. Man vet inte så mycket om röset eftersom det inte undersökts, men man vet att liknande rösen innehåller gravar.

En ganska lång sträcka hade avverkats så vid nästa berg som bestegs blev det fikarast med utsikt över Mälaren.

På väg till Husgrunden vid Slagstabadet stod en moped lutad mot ett träd med uppbrutet lås och batterilock. Antagligen var den stulen så Bosse skickade en anmälan till polisens webbsida.

Hällristning i Botkyrka är en plats Bosse besökt flera gånger som barn. På den tiden var inristningarna röda men nu fanns ingen färg kvar och de såg bleka och tråkiga ut.

Från Hallunda påbörjades stigningen upp till bostadsområde Eriksberg. Där finns några cacher, men den som verkligen är värd att besöka är TB-hotell Hallunda. En riktigt snygg cache som är värd flera favoritpoäng.

Dagens sista cache hittades vid Botkyrka kyrka där Bosse en gång i tiden konfirmerade sg.

Dagens 13 kilometer långa vandring i Norsborg, Hallunda, Slagsta och Eriksberg blev ganska skiftande i både bostadsmiljö, skogar och vandringsleder. Vädret var bra hela tiden, så som helhet blev det en mycket lyckad vandring. Tillbaka på tunnelbanan kändes det bra att återvända hem till storstadsdjungeln.

Skördetid i Åkersberga

Det var länge sedan vi var i Åkersberga så där har nya burkar vuxit upp på markerna. Bosse var redo att besöka Åkersberga för nu var det skördetid.

Dagens vandring skulle mestadels ske i skogsmiljö runt Trastsjön och Södersjön norr om Margretelund. Vid Korsningen i skogen finns många stigar att välja så frågan var vilken som var bäst. Inte mycket att tveka på, GPS:en fick leda fram till burkarna oavsett om det fanns en stig eller inte.

Många barn från en närliggande skola sprang runt med kompass och karta och letade efter gömmor. Konstigt, det såg ut som de inte hittade en enda burk! Hade Bosse haft tid skulle han ge dessa småmugglare en kurs i hur man hittar burkar.

Det var blåsigt och lägre Temperatur än tidigare dagar. Träden gav bra skydd mot den tidvis starka och kyliga vinden. Efter en stund när kroppen fått upp ångan kändes det bättre.

Det fanns en spång att gå på när det blev för mycket våtmarker och vid vattendrag kunde man alltid välja att gå över Bron. Trots att det var fuktigt i markerna var det mestadels torrt eller mindre blött på vandringslederna, så det var inga problem att ta sig fram torrskodd.

Vid Södersjöns pärlor plockades termosen fram för den traditionella fikapausen. Tacksamt nog hade vinden avtagit så det var riktigt härligt att sitta ner en stund och njuta av kaffet och ett par smörgåsar.

Alla cacher i skogen var loggade utom en som var nära där bebyggelse börjar. Trots många kilometrar i kroppen hade Bosse god Rörelse när han tog sig fram till cachen. Han hade en idé om vilken typ av gömma det rörde sig om, men det stämde inte. GPS:en pekade hit och dit så det blev många förflyttningar och letande bland granar och stenar. En kille med hund frågade om Bosse letade svamp. Med tanke på att Bosse stod under en gran och tittade in mot stammen skulle det varit fel att svarat ja, så han sa som det var. Killen var nöjd med svaret och gick vidare. Helt förståligt att förbipasserande undrar vad man håller på med när man smyger omkring nära ett villaområde.

Ute ur skogen och in i det civiliserade samhället. Där var Trafikläget lugnt när burken letades fram vid Petroleum Tango #200. Från bensinmacken var det inte långt att gå till Roslagsbanan där det blev några minuters väntan innan tåget kom mot Östrastation. GPS:en visade att dagens vandring blev 18 km lång och telefonen att 25100 steg tagits.