Nytt försök i Täby

Vi fortsätter med vårat treårsprojekt att logga en multi per kalenderdag. Det här är det andra året vi jagar multisar och vi kommer hålla på nästa år också eftersom vi medvetet hoppat över en multi i år. Allt för att vi inte ska känna stress och tvång.

Bosse satte sig på Roslagsbanan och åkte till Täby för att gå i samma spår som han och Tonky73 gjorde tre månader tidigare.

Framme vid multin Zhe Kangaroo and friends behövde inga delsteg besökas eftersom det klarades av vid förra besöket, men den gången var burken mugglad och blev därför inte loggad. Så nu var det bara att gå rakt på finalen och plocka fram den lätthittade burken.

När dagens multi var loggad fanns det tid att ge sig på en annan cache som DNF:ades vid förra besöket. Från Täby centrum startade en kort vandring på cykelbanan mot Näsbydal. Roslags Näsby växer med ständigt nya burkar. Eftersom just den här burken var återplacerad kunde även den loggas.

Uppdraget var avslutat och det var dags att sätta sig på tåget för vidare färd söderut, men inte hela vägen hem. Vid Stockholms universitet blev det till att kliva av. På Universitetsområdet arrangerades Ett studentevent och det var flera geocachare som dök upp till det. Det blev lite småprat på eventet för att sedan åka vidare hem med tunnelbanan.

Categories: Geocaching | Lämna en kommentar

Det lönar sig att logga cacher utomlands

Sent på fredagskvällen såg vi att det publicerades en ny challenge vid Arlanda. Klockan var 23:00 och vi tittade på varandra och undrade om vi skulle åka för att logga Challenge -512 caches in 1 foreign country. Men efter lite funderande kom vi fram till att det var säkert många cachare norr om stan som uppfyllde målet och redan var på väg till Arlanda, så vi struntade i den.

På lördagsmorgonen såg vi att cachen fortfarande var ologgad. Det kanske inte är så många som uppfyller kravet att få logga challengen? Bosse skulle iväg och hjälpa sin mamma med att byta ett bilbatteri och Leena skulle iväg för att handla så vi hade fortfarande inga planer på att åka till Arlanda. Men eftersom Leena skulle handla kunde det vara bra att ha bil så hon kollade om det fanns någon ledig hos Sunfleet. Det gjorde det så varför inte boka ett par extra timmar och köra via Arlanda.

I Stockholmsområdet brukar alla vara artiga och logga på nätet när en nu cache är hittad, men den här cachen ligger nära Arlanda med många flygresenärer i området och då kunde vi inte vara säkra att den fortfarande var ologgad. Men vi höll tummarna när Leena satte sig i bilen och körde E4 norr ut.

Väl på plats var det inga problem att lokalisera gömman. Loggremsan rullades ut och den var tom. Kul att vi blev först när burken varit ologgad så många timmar.

I området finns många cacllengar och de har vi redan loggat, förutom en. I januari publicerades Challenge -128 caches in 1 foreign country så när Leena ändå var där passade hon på att även att logga den.

Sen bar det av hem till stan igen för att göra den inplanerade shoppingrundan.

Categories: Geocaching | 2 kommentarer

Runebergsdagen

Bosse planerade att ta bussen från Stora Essingen till Stadshagen för att gå på en mindre cachingrunda. Men bussen var försenad, mycket försenad enligt informationsskylten och frågan var om den överhuvudtaget skulle komma. Det blev till att förflytta sig några hundra meter för att istället ta en annan buss till Fridhemsplan och där byta till tunnelbanan.

Vid Stadshagen var det inte långt till Rabbits Land. Enligt cachens hint skulle man lämna stigen, så det gjorde Bosse och började leta. Det var bara ett problem, all snö som fallit den senaste tiden. Att leta burkar på marknivå när det är snö är inte alltid så enkelt. Det tog sin tid men till slut tittade burken fram.

För att komma till nästa cache var den närmaste vägen att lämna Stockholm en stund och gå via Solna kommun. Karlberssjön skulle rundas och där ligger 1600-tals slottet Karlberg som är världens äldsta krigsakademi.

Klarastrandsleden har vi ofta kört på men inte lika ofta gått över. På andra sidan Klarastrandsleden var Bosse återigen i Stockholm och fortsatte till den numera nedlagda pendeltågsstationen Karlberg. Den feldöpta stationen Karlberg skulle enligt cachebeskrivningen egentligen hetat Rörstrand, men så blev det alltså inte. Stationen är som sagt nedlagd men finns kvar som en reservstation.

Från Karlberg blev det en både lång och blöt promenad till kvällens event. Det var plusgrader och det märktes på marken då snön smälte och bildade små sjöar i var och varannan gatukorsning. Vid alla övergångsställen gick folk krokiga omvägar för att komma över gatorna utan att behöva simma. Hur som helst lyckades Bosse komma torrskodd till eventet Runebergsdagen vid Birger Jarlsgatan. Strax efter att eventet börjat kom även Leena dit.

När eventet var slut behövde vi bara gå över på andra sidan Birger Jarlsgatan för att kliva på bussen som tog oss raka vägen hem.

Categories: Geocaching | Lämna en kommentar

AGA bergsfabrik

1943 byggdes ett bergrum på Lidingö där man i hemlighet tillverkade försvarsprodukter. När Bosse blev erbjuden att få följa med in i berget tackade han snabbt ja.

Det var mellan åren 1943-1987 som AGA hade verkstäder i berget där de tillverkade försvarsprodukter som exempelvis vingbalkar till jaktplanet J22, ubåtsperiskop, sikten, precisionsinstrument m.m. Vid personalingången finns ett högt gult torn som användes för att testa periskopen innan de godkändes för leverans.

Bergrummet är 6000 kvadratmeter stort. Det finns flera stora rum i berget med gångar som sammanbinder rummen.

Det finns en infart för transportfordon, en gångtunnel mot AGA och en nödutgång rakt upp ur berget.

På väggarna fanns flera bilder som visar hur verksamheten såg ut i berget när det var i drift.

Det var intressant att fritt kunna vandra runt i berget och titta på lokalerna. Tråkigare saker kan man göra en måndagskväll.

Categories: Urban Exploration | 1 kommentar

Kort besök på Arabiska halvön

Vi landade sent i Qatars huvudstad Doha. Alla väskor röntgades innan vi fick komma ut till ankomsthallen. I Qatar är alkohol förbjudet så några flaskor får man inte ta med sig. Den regeln kände vi till så vi kunde passera utan anmärkning. Motorvägen från flygplatsen till city var bred och höll mycket bra kvalitet. Det var mäktigt med alla färgglade lyktstolpar längs motorvägen som skiftade färg. Det tog inte lång stund att åka till city där även höghusen sken vackert. Chauffören berättade att Doha är säkert på natten, men det blev ingen nattlig promenad för oss, vi prioriterade istället att vakna tidigt.

Vår sista semesterdag startade tidigt. Vi hade läst att marknaden Souq Waqif är något man måste besöka Doha. Det var ett enkelt val för oss, dels var det inte långt att gå dit och där fanns även cacher. Marknaden hade öppnat när vi kom fram men det var ingen trängsel. Byggnaderna var speciella och det kändes som vi vandrade bland kulisser till ”Tusen och en natt”.

Det dröjde inte länge innan vår första och andra cache i Qatar var hittad.

Vi fortsatte till den virtuella cachen Not the Golden Arch! som vi ville klara av innan vi fortsatte turista. Här kunde man välja att räkna statyns plattor eller fota sig framför den. Vi gjorde både och för att vara på den säkra sidan.

Tillbaka på marknaden strosade vi runt i många av gränderna där det fanns mycket att titta på.

I utkanten av marknaden besökte vi Horse & Falcon Souq för att leta fram en burk och titta på en och annan häst.

Semestern närmade sig slutet och vi åkte till flygplatsen. När vi väntade på att kliva ombord på flyget fick Bosse syn på några han kände igen. Det var AIK spelarna Oscar Linnér, Alexander Milošević och Robin Jansson som spelat träningsmatcher med landslaget. En riktigt trevlig avslutning på semester.

 

Categories: Geocaching, Resor | 2 kommentarer

Varm vandring på Mauritius

Efter att legat en dag på stranden började vi känna oss rastlösa. Vi visste att det fanns cacher några kilometer bort och nu var det dags att lämna det enformiga badlivet.

Utanför hotellet fanns en busshållplats. Den första lokalbussen som stannade gick inte dit vi skulle men chauffören berättade vilken buss vi skulle ta. När bussen rullade iväg stannade en bil och sa att han kunde köra oss. Vi var först inte intresserade, men när han sa att det bara kostade motsvarande 15 kronor så åkte vi med.

Vi blev avsläppta i närheten av SNX #2. Flera getter betade där och två bockar stångades med varandra. Vi höll tummarna att de bara skulle mäta sina krafter mot varandra och inte ta sikte på oss. Det var snårigt där burken skulle vara gömd, så kortbyxor och tofflor var inte de lämpligaste plaggen att ha på sig här. Taggbuskarna fastnade flera gånger på oss och värmen gjorde sitt också för att vi nästan skulle ge upp. Men som så många gånger tidigare är det precis då man hittar burken.

En kilometer längre bort kunde vi nästan se framför oss hur Tarzan svingade sig bland lianerna. En ganska häftig plats med lianer hängandes lite över allt. Inne bland träden fanns tre stenmurar som såg ut som gamla försvarsställningar.

Härifrån tänkte vi gå de fyra kilometrarna tillbaka till hotellet. Det låter kanske inte så långt men med en sol rakt ovanför huvudena som strålade 33 gradig värme så kändes det som en viss utmaning. Vid första bästa affär (det fanns bara en) fyllde vi på vattenförrådet och sen började vi vandringen tillbaka. En hund låg i skuggan på trottoaren tittade slött på oss men gjorde ingen ansträngning att flytta på sig.

Det gick att gå längs stranden men just här var det inte lika finns strand som vid hotellet. Det var stenigt och vågigt med varningsskyltar om underströmmar, så något svalkande bad blev det inte.

En kille som fiskade såg lite underlig ut. Varför hade han hjälm på sig? Det kan i alla fall inte varit för att hålla värmen.

Den tredje och sista cachen Shandi#1 låg bredvid vägen vi gick på. Även den var enkel att hitta, bara men lyfte på rätt sten.

Efter att gått tre kilometer stannade vi på ett strandhotell och svalkade oss med en varsin öl. Kändes faktiskt ganska bra att sitta där en stund.

Senare på eftermiddagen skypade vi med barnbarnen Maj och Lea. Vi tänkte göra något klassiskt och skicka vykort till dem. Vi frågade Maj om hon kunde stava till Maj. Visst kunde hon det. Hon sa: ”O Maj Good”. Så det skrev vi på vykortet.

Nästa dag skulle vi lämna Mauritius vid lunchtid, men innan dess hann vi åka med glasbåten till havsrevet. Genom båtens botten kunde vi se koraller och fiskar. Något som såg ut som en orm simmade förbi, men vi tror det var någon slags ål. De som ville kunde hoppa i och snorkla, vilket vi gjorde. Det var grunt så man fick vara försiktig när man klev i vattnet för korallerna var vassa. Vi snorklade runt en stund och morsade på en och annan färgglad fisk.

På sätt och viss påbörjade vi hemresan denna dag då vi flög till Johannesburg. Men innan vi flög hela vägen hem skulle vi besöka en plats till.

Categories: Geocaching, Resor | Lämna en kommentar

Inget franskt vin i Frankrike

Igår gjorde vi en heldagstur i Mauritius. Idag skulle vi göra en till men i ett helt annat land. Tidigt på morgonen åkte vi till flygplatsen i Mauritius och klev ombord på flyget. Flygningen tog bara 45 minuter, sen var det dags att kliva av planet. Trots att vi var långt hemifrån hade vi landat i ett europeiskt land. Vid säkerhetskontrollen kändes det underligt att vi som EU medborgare hade en egen kö, men det var faktiskt så för Reunion tillhör Frankrike.

Det var ungefär en mil till Saint-Denis, som huvudstaden heter, och dit åkte vi för €5 med flygbussen. Vi behövde inte gå långt innan vi hittade cachen Saint-Denis – Rue Labourdonnais och ytterligare ett land var loggat. Inom geocaching räknas Reunion som ett eget land. En extra krydda på moset var att inte många svenskar loggat cacher i Reunion. Vi var det åttonde svenska nick som loggade en cahche i Reunion.

Det var varmt, gråmulet, risk för regn och hög luftfuktighet, alltså ganska klibbigt då vi började vår vandring i staden. Många gamla hus var från den franska kolonialtiden och vissa kvarter påminde om New Orleans.

Magen kurrade och medan vi loggade burkar letade vi samtidigt efter en restaurang. Vi såg fram mot en god lunch med franskt vin. Att hitta någonstans att äta var svårare än vi räknat med. Visst hittade vi restauranger men alla var stängda. Rätt som det var hade vi tur för i en av restaurangerna lös det och det satt ett par där inne. Vi gick in, men då kom en av killarna och sa att det var stängt. Vad är det frågan om, hur svårt ska det vara att hitta något att äta? Hur som helst hittade vi tillslut ett kafé där de serverade sallad, men inget vin. Ingen av de vi pratade med kunde engelska, så det var bara teckenspråk som fungerade.

När vi loggat de nio cacher som fanns i centrum strosade vi runt på gågatan. Men se där, var det ännu en cache vi hittat, och i så fall hur loggar man den?

Generellt sett tycker vi Saint-Denis var en tråkig stad. Många affärer var stängda och det fanns inte direkt något intressant att titta på.

På eftermiddagen tog vi lokalbussen tillbaka mot flygplatsen. Den kostade bara €2 och körde en omväg så vi fick se lite mer av staden. Busshållplatsen låg 500 meter från terminalen, men det var enligt planen. Där fanns cachen Bienvenue sur l’île som vi tänkte skulle bli den tionde loggningen. Riktigt så bra gick det inte för burken var antagligen mugglad, så vi avslutade besöket i Reunion med en DNF loggning.

Det var en stund kvar till flyget skulle gå så nu skulle vi i alla fall prova franskt vin. Tro det eller ej men på flygplatsen serverades inte heller något vin. Var det här verkligen Frankrike?

Categories: Geocaching, Resor | Lämna en kommentar

Afrikas mest tätbefolkade land

För några veckor sedan var vi i Namibia som är Afrikas mest glesbefolkade land med endast 2,68 invånare per kvadratkilometer. Nu var det dags att besöka Afrikas mest tätbefolkade land. På Mauritius bor 656,77 invånare per kvadratkilometer.

Att ta sig igenom säkerhetskontrollen på Mauritius var ingen lek. Trots många passkontrollanter rörde sig kön långsamt, mycket långsamt. Det tog oss 1 timme och 30 minuter innan vi äntligen kom in i landet. Det här var den näst sämsta och ineffektivaste säkerhetskontroll (efter Mocambique) vi passerat. Trots att det tog lång tid att komma ut till ankomsthallen stod vår chaufför snällt och väntade med vårat namn på en skylt.

Mauritius är ett litet land och till ytan som 2/3 delar av Gotland. På Mauritius finns inga farliga djur så nu kunde vi slappna av. Även om det finns hajar kan de inte komma in till stränderna eftersom korallrevet skyddar, i alla fall där vi bodde. På Mauritius lever man främst av turism men även sockerodlingar och klädindustrin är en viktiga inkomstkällor.

Det finns en del hotell som skriver att de har privat strand, men det stämmer inte. Alla stränder på Mauritius är offentliga, men vissa är svårare att komma till eftersom hotell och andra byggnader hindrar passage från vägen till stranden. Vi bodde på hotellet Sakoa på den nordvästra delen av Mauritius. Hotellet ligger precis vid stranden och var helt underbart.

Men hotellet fick sig en liten törn första kvällen när vi skulle gå och lägga oss. En stor kackerlacka rörde sig kvickt inne i badrummet. Leena gick till receptionen och frågade om de kunde hjälpa oss att få bort den. Lösningen var att de lånade ut en sprejflaska. Kackerlackan fick en rejäl dusch och det tog inte lång stund innan den låg på rygg. Kackerlackor kan överleva det mesta men inte den här sprejen. Det var nog inte hälsosamt att andas in gasen så vi stängde toadörren och sa godnatt.

Nästa morgon gläntade vi på dörren och då låg tre kackerlackor livlösa på badrumsgolvet. Som sagt, effektiv sprej. Efter den här incidenten hade vi inga fler obehag av kackerlackor.

Första dagen slappade vi på stranden och försökte svalkade oss då och då i det varma vattnet. Det gick väl si så där eftersom termometern visade 34 grader och vattnet var inte många grader svalare. Trots att Bosse hela tiden låg i skuggan lyckades han bränna sig på bröstet och blev röd som en kräfta.

Med rödbränd kropp var det lika bra att ta en paus från stranden, så dagen efter gjorde vi en dagsutflykt. Först tänkte vi hyra bil, men efter att hört oss för blev det billigare att boka bil med chaufför en hel dag. Chauffören Arvid hämtade och körde oss till Black River Gorges som blev dagens första stopp. Vilken cache vi stannade för att logga? Faktiskt ingen alls, vi bara njöt av utsikten.

Chamarel Romdestilleri gick vi en guidad tur tillsammans med par från Saudiarabien, Italien och Slovakien.

Vi fick provsmaka nio olika sorter rom och likörer. Då droppade en efter en av. Paret från Saudiarabien lämnade oss utan att provsmaka något. Italienarna provade hälften innan de gick, men Slovakerna var kvar och provsmakade tillsammans med oss.

Det var nog bara BandLEngstrom som var riktigt intresserad av processen och Chamarels sortiment. Det vi var mest intresserad av ingick inte bland de sorter vi fått provsmaka. Men mot en mindre avgift fick vi även provsmaka de bättre sorterna. Bosse påpekade att det på en av flaskorna stod Single Malt. Det kunde väl inte stämma, romen görs av sockerrör. Guiden svävade på svaret, men insåg att vi hade kunskap om maltdrycker, så han sa att vi på sätt och vis hade rätt.

Vi fortsatte till Chamarel Waterfalls där vi loggade vår första cache på Mauritius. När vi diskuterade vilken information vi behövde för att lösa earthcachen hörde vi att ett par bredvid oss också pratade svenska. De frågade vad vi gjorde. De hade hört talas om geocaching men trodde det gick ut på att leta efter burkar. Bosse höll med om det, en burk är en riktig cache. Leena däremot förklarade att det finns andra varianter av cacher.

Inte långt från vattenfallet besökte vi Chamarels röda klippor. Frågan är om de bara var röda? Det var det vi skulle ta reda på för att lösa earthcachen Coloured Earths of Chamarel.

Arvid skulle köra oss till huvudstaden, men först bad vi honom svänga av till La Preneuse. Bosse ville logga en riktig burk och vid det gamla försvarstornet, som britterna byggde 1832, skulle det finnas en burk med namnet La Tour Martello. Typiskt nog stod tre parkarbetare nära cachen, men vi gick ändå dit och försökte leta diskret. Tydligen var vi inte tillräckligt diskreta för en av parkvakterna kom fram till oss och pekade var burken var. Vi kände oss lite dumma men tackade för hjälpen.

I huvudstaden Port Louise gav vi chauffören Arvid en timmes rast. Vi ville strosa runt i centrum och även ta en titt på frimärksmuseet där de ställer ut The Blue Penny. Har vi blivit frimärkssamlare på äldre dagar? Nej då, det var den virtuella cachen som lockade oss dit.

Trots att Mauritius är Afrikas mest tätbefolkade land så upplevde vi det inte så. Det finns många naturområden, inte direkt några höghus och byarna känns gemytliga. Trafiken är inte speciellt tät utan flyter på bra. Ett land att trivas i, men för oss räcker det med ett sexdagarsbesök.

Categories: Geocaching, Resor | Lämna en kommentar

Moçambiques passkontroll var en mardröm

På morgonen lämnade vi Maputo och började köra mot gränsen till Sydafrika. Innan vi kom fram stannade vi och loggade Moamba Rockface. Det blev den sista loggade cachen i Moçambique.

Det rullade på bra mot gränsen, men plötsligt blev det tvärstopp. Det var ungefär 3 kilometer kvar till gränsen men redan nu började kön och det stod helt stilla. Flera gick ur sina bilar och ett par berättade att det brukar ta tre timmar att passera gränsen. Suck! En så kallad ”fixer” frågade om han kunde hjälpa oss men vi avböjde. Senare såg vi vad ”fixer” gjorde för att underlätta framkomligheten. De guidade bilister, som köpte deras tjänster, på små grusvägar och körde sedan uppför slänter och in i kön igen. På så sätt kunde de tränga sig.

Att köa var ingen lek, det var segt, varmt och tråkigt. Vi gjorde en överslagsräkning om vi skulle tjäna på att vända och köra via en annan gränsövergång, men kom fram till att vi antagligen inte skulle spara någon tid på det.

När vi väl kom fram till Moçambiques passkontroll fick vi ställa oss i en lång kö. Kön rörde sig långsamt och det fanns inga tak som skyddade mot solen. Det var tur att det var mulet för annars hade vi storknat.

När vi kommit halvvägs kom en tysk och berättade att det fanns en annan kö på baksidan och den var kortare. Leena och T@bibito gick för att se om det stämde. Där stod killens tjej och höll en plats åt oss. Vi sparade mycket tid på det.

Nu körde vi till Sydafrikanska tullen och där var det ingen bilkö, men lång kö till passkontrollen. Vi hade enorm tur för efter 20 min bröt de kön precis där vi stod. Vi fick följa med runt till tullarna på andra sidan huset som kontrollerade utresa från Sydafrika. Där hade de inget att göra och därför var vi några som blev slussade dit. Där gick det undan och vi fick passen stämplade och kunde fortsätta vår resa. Det tog totalt 3 timmar och 45 minuter att komma över gränsen.

I Sydafrika körde vi längsmed en ravin där det finns en earthcache. Där stannade vi för att logga Mpakeni’s Granite Pluton. Under resan har vi tagit en del earthcacher och loggat totalt mer än 180 stycken, vilket gett oss en ny Diamond Badge.

I Pretoria bodde vi två nätter på Menlyn Boutique Hotel. Det har tidigare varit Kubas ambassad men gjorts om till hotell. De har förutom ett mycket bra hotell en underbar restaurang med högklassig service och fantastisk mat. På hotellet njöt vi på kvällarna, men på dagarna roade vi oss med annat.

Bland annat gav vi oss på en trail. Det kändes logiskt att börja med GPS Beginning. Sen blev det flera timmars skuttande ut och in ur bilen. När vi loggat 62 stycken plus några DNF:er kände vi att det fick räcka.

Man kan säga att det finns tre huvudstäder i Sydafrika men det är Kapstaden som är den lagstiftade huvudstaden där parlamentet sitter. Juridiska institutioner ligger i Bloemfontein, regering och president sitter i Pretoria. Regeringsbyggnaden är pampig och framför byggnaden finns en välskött trädgård med en jättestaty av Nelson Mandela. En bit ifrån centrala delen av parken hälsade vi på Sir Herbert Baker. Han var ganska tyst av sig och som ni säkert förstår var det en plastburk.

Som avslutning i Pretoria besökte vi Apartheid museet. När man köper inträdesbiljett får man en biljett antingen för vita eller icke vita. Biljetten bestämmer vilken ingång till museet man ska välja. Vi fick en av varje och gick in på varsin sida. Gångarna går parallellt med varandra och är som burar man går genom med många skyltar och foton från apartheidtiden. Ett udda sätt som gav en känsla hur folk förr separerades i Sydafrika.

I Soweto skulle vi besöka huset där Nelson Mandela bott, men det kändes inte helt säkert att köra där så vi åkte istället för att titta på de stora cisternerna som är ett känt landmärke i Soweto.

Sen eftermiddag checkade vi in på ett hotell vid flygplatsen och återlämnade bilen. Det var sista dagen tillsammans med T@bibito. De skulle flyga vidare åt ett håll och vi åt ett annat.

Categories: Geocaching, Resor | Lämna en kommentar

Nyår i Maputo

Det gick relativt smidigt att ta sig över gränsen mellan Swaziland och Moçambique
trots pappersexercisen för bilen. Det har vi lärt oss, ha alltid alla bilhandlingar redo vid afrikanska gränskontroller. Swaziland var det mest välordnade landet vi besökte på vår road trip, Moçambique det fattigaste. Direkt efter gränsen märktes stor skillnad mellan de två länderna.

Från gränsen gasade vi raka vägen till huvudstaden Maputo. När vi kom fram till Blu Sky hotel hade en turistbuss från Botswana kommit precis före oss. Hotellets vakt hjälpte Bosse och dirigerade så vi fick en bevakad plats för bilen utanför hotellentrén.

Det var ganska rörigt och högljutt med folk som sprang runt med väskor och skulle checka in. När vi var incheckade var klockan slagen. Vi hann inte lämna väskorna på rummet för nu startade vårat event Happy New Year. Det var bara vi och T@bibito som dök upp.

Planen var att vi skulle fira in det nya året på hotellets sky bar, så vi stämde träff där efter att fräschat till oss på rummet. När vi kom upp med hissen stod redan T@bibito där och tittade konstigt på oss. Vad var det som hänt? De pekade på ett kylskåp och sa att det där är baren. Va!? Vi hade hamnat på ett muslimskt hotell och i kylen fanns bara vatten och läsk. Ingen Alkohol serverades på hotellet.

Så kunde vi inte fira nyår, något behövde göras. Efter en del surfande gick vi till receptionen och bad dem ringa Radisson för att se om de hade plats för oss. Det blev ett positivt svar så vi satte oss i en taxi som körde oss dit. Maputo har vissa kvarter som är ganska ruffiga så man ska helst inte röra sig ute när det är mörkt. Att åka taxi är billigt och har man gjort upp om priset innan så är det ett tryggt och säkert sätt att förflytta sig i stan.

På Radisson serverade de buffé med massor av olika slags mat, så vi blev garanterat mätta. På restaurangen var de tydliga med att de stängde klockan 22:00. Men ända fram till midnatt serverade de fortfarande till de som var kvar. I baren köpte vi skumpa och lånade fyra glas som vi lovade komma tillbaka med.

Utanför hotellet samlades folk för att titta på raketer och fira in det nya året.

T@bibito fotade sig med vakten som tyckte det var kul. Men högsta chefen tyckte inte det var lika roligt, så vaktchefen blev tillsagd. Men det var nyårsafton och vaktchefen var på bra humör. När chefen gått kom han fram till Leena med en bamsekram och önskade gott nytt år.

På nyårsdagen gav vi oss på en trail. Det var en urusel trail som låg efter en stor väg. Vi loggade hela tio dnf:er och hittade endast fyra burkar. Det tråkiga var att flera cacher var relativt nya men ingen hade hittat burkarna.

Som tröst för det dåliga resultatet med trailen åkte vi till fiskmarknaden. När vi svängde in på parkeringen omringades bilen av folk som ville hjälpa oss att hitta en parkeringsplats. Det fanns många lediga rutor så vi hade inga problem med det. Sen skulle folksamlingen hjälpa oss hitta den bästa restaurangen. Då tröttnade Bosse och gick iväg. T@bibito skulle fixa bord medan vi gick för att titta på fiskmarknaden.

Restaurangerna vid fiskmarknaden är känd för sina grillade jätteräkor. Det hade vi sett fram emot och pratat om i flera dagar. Är det något vi inte tål så är det dålig service. I Afrika är det generellt dålig service med vissa undantag, men på den här restaurangen var den urusel. Efter ett par påtryckningar kom äntligen maten efter att vi väntat i en timme och femton minuter. T@bibito fick inte allt han beställt. De försäkrade att det var på gång, men eftersom alla andra ätit klart betalade vi och gick.

Som tröst för alla bedrövelser åkte vi för att logga några earthcacher. De kunde väl ändå inte vara mugglade. Maputo’s Slopes var den första av de fyra vi besökte.

Maputo har en del fina platser, men generellt kan man säga att det är skräpigt och stökigt. Det är många som sover på gatorna och många företag och hotell har vakter med skyddsvästar som bevakar ingångarna. Även på kvällarna finns vakterna där vilket ger en viss trygghet om något skulle hända. Men vi kände oss aldrig oroliga och gick inte till de mörkaste gatorna.

Eftersom nästan allt var stängt på nyårsdagen och de flesta åt familjemiddag, så var också restaurangerna stängda. Receptionen provade ringa till den restaurang vi ville till, utan svar. Vi valde att gå till ett närliggande hotell, Hotel Tivoli. Matsalen och baren låg en trappa upp och där kändes det nästan lite kusligt. Två restaurangpersoner mötte oss och visade oss matsalen där vi fick välja vilket bord vi ville. Det var ett svårt val, så många bord att välja på. Vi var helt ensamma där.

Vi beställde och hade en trevlig middag. Kyparen frågade om någon ville ha efterrätt. Det ville vi och kyparen rekommenderade cheesecake till Leena som inte kan äta gluten. Leena hävdade att det finns bröd i cheesecake. Nej sa kyparen. Cheesecake kom in och visst var det bröd i botten. Kyparen sa att det inte är bröd det är kaka. Killen var charmig så vi kunde inte bli arga på honom, bara skrattade åt hans okunskap.

Categories: Geocaching, Resor | 1 kommentar

Blogga med WordPress.com.