Nästa stopp New Orleans

Det kändes inte bra att välja United Airlines med tanke på hur de förra året behandlade en av sina passagerare som brutalt släpades ut från planet som var överbokat. Men nu hamnade vi i alla fall på ett av deras flyg till New Orleans så det var bara att hålla tummarna att vi slapp deras brutala metoder. Innan vi klev ombord fick vi rada upp oss i olika fållor numrerade ett till fem. Det kändes som vi var en flock kor som vallades in i planet.
Det var tre säten där vi satt. Leena vid fönstret och Bosse i mitten, längst ut var det än så länge ledigt. Men då kommer en kille modell större, modell mycket större. Nu blir det tre trånga timmar, tänkte vi. Men killen hade rutin och fällde upp sitt yttre armstöd och satte sig lite på sniskan. På så sätt inkränkte han inte på våra platser och det kändes bra.
På flyget erbjöd United Airlines något vi inte sett tidigare. Istället för skärmar i sätena kunde man koppla upp sin smartphone till flygplanets Wi-Fi och välja den film man ville se. Det fungerade riktigt bra.

När vi kom ut från New Orleans flygterminal erbjöds vi skjuts av en golfbil till biluthyrningen. Vi tackade nej, det var bara 100 meter dit. Bilen vi hyrde var en GMC som saknade många av de bekväma finesser Jeepen haft veckan innan. Det fanns ingen växelspak, växlade gjorde man igenom att trycka på knappar som satt nertill på instrumentpanelen. Udda men funktionell lösning.

Hotellet vi bokat var mer som ett bohemiskt guesthouse. Första intrycket var skumt och udda. Huset låg under en av motorvägsbroarna och hade ingen vidare utsikt. Men det var inhägnat och innanför planket var det som en oas med massor av detaljer. Trafiken från motorvägen hördes knappt så det störde oss inte. Rummet var mycket speciellt. En säng mitt i rummet, öppen spis på långsidan och toa, handfat och badkar på kortsidan med endast draperi för.

De första kvarteren närmast hotellet kändes lite ruffiga. Love that BBQ Smell blev den första cache vi loggade i Louisiana. Det doftade gott från restaurangerna men det var inte dags att äta ännu, men en kopp kaffe skulle sitta fint. När vi reser i USA och beställer kaffe på ex Starbucks, så frågar de alltid efter namn som de skriver på muggarna. Det blir oftast problem då vi säger Bosse och Leena. Då vill de att vi ska bokstavera namnen. Sedan några år tillbaka kallar vi oss därför Bob och Lisa Armstrong, det fungerar alltid.

French Quarter var exakt som vi förväntat oss. Hus med karakteristiska balkonger, folkvimlet på gatorna, live musik i var och varannan restaurang.

En kille med Stockholmströja stod med ryggen mot oss. Bosse sa något på svenska men han reagerade inte. Det visade sig vara en tatuerare som inte alls pratade svenska, men han jobbade vissa perioder åt en tatueringsfirma i Gamla stan i Stockholm. Festligt tyckte vi och gick vidare.

Nu var det i alla fall dags att äta och då var det bara den klassiska Louisiana rätten Jambalaia som fanns i våra tankar. Vi satte oss på en utomhusrestaurang där ett jazzband spelade. Vi beställde alligator korv och så förstås Jambalaia.

Nästa dag gick vi till postkontoret eftersom vi hade ett paket som skulle till Sandra i Toronto. För att komma in i byggnaden fick vi gå igenom en metalldetektor. Två säkerhetsvakter letade i våra väskor efter vapen och annat olagligt. Vi var tvungna att legitimera oss, så vi visade våra svenska körkort. Då frågade de om vi var i armén. Tydligen liknade körkorten amerikanska arméns id-kort. Det var kö in till posten och bara en person som jobbade där. Det tog tid med alla papper som skulle fylla i och det skulle stämplas både här och där. Väldigt omoderns system och vi kände oss välkomna tillbaka till 80-talet.

Här hittade vi en av de bättre cacherna

Fler svenskar som varit här

Den 29 augusti 2005 drog orkanen Katarina in över New Orleans och ödelade stora delar av staden. Orkanen orsakade stora översvämningar så runt 9000 personer sökte skydd i Superdome arenan. Utanför arenan finns en ny virtuell cache som heter Rebirth. Den blev vår 180:e loggade virtuella cache vilket gav oss en ny diamond badge.

Tillbaka i de franska kvarteren gick vi till en annan speciell virtuell cache. Där frågade vi Whose Funeral Is It? Det var Hamiltons begravning. Vilken Hamilton undrar ni säkert. Det var vid denna stolpe där vi står som Hamilton blev mördad i James Bond filmen Leva och låta dö.

På andra sidan gatan stod Roger Moore på balkongen i en av scenerna.

I Garden district finns det många vackra hus. I träden hänger halsband, så kallade ”beads”, som är populära under Mardi Gras festivalen.

Fabrik som medverkat i många filmer, bl.a. Terminator

Ett av målen vi hade i New Orleans var att få sitta på en av de klassiska balkongerna. Det kunde inte blivit bättre. På en av bryggeripubarna hade de plats för oss och där serverades ostron. En bra avslutning på våra dagar här nere, men inte slutet på resan.

Seriöst, ketchup till ostron!?

Seriöst, ketchup till ostron!?

Categories: Geocaching | Lämna en kommentar

Inläggsnavigering

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: