Sojan förstörde allt

De sista dagarna gick vi på lågvarv och slöade mestadels vid poolområdet. Något vi insåg som oerfarna charterresenärer var att vi hade mycket kvar att lära. 

Årets första lucka skulle öppnas under tiden vi var bortresta och de löste vi genom att ta med flaska 1 och 2 från årets whiskykalender. En mumsig och avkopplande start inför kvällens middag. 

Maten i Kap Verde slutade aldrig att förvåna oss. De har hur mycket salt som helst på Sal så frågan är varför maten inte kryddas? Vi hade provat lite olika maträtter och den här kvällen var det dags att prova nytt igen. Normalt veta man vad som förväntas av en asiatisk middag, så det borde alltså vara ett säkert kort. Vad kunde gå fel? Det fanns bara ett vin att välja på så det fick det bli. Runt hörnet bakom disken såg vi det upphällda vinet i karaffen och där stod även en Bag in Box. Okej, vi hade inga större förväntningar på vinet den här kvällen heller.  

Först serverades vi en soppa och till det någon typ av vårrullar. Det kändes trots allt helt okej så vi höjde våra förväntningar. 

I köket såg vi att de förberedde sushi och de såg riktigt bra ut, men det tog väldigt lång tid innan de var klara. Flera i restaurangen började se otåliga ut, men tillslut serverades maten. Sushin såg bra ut men nu kom nästa chock. De hade inte japansk soja utan kinesisk soja! Känner man till skillnaden så är kinesisk soja som olja i jämförelse med den japanska som är mer vattnig i konsistensen. Kinesisk soja har mycket kraftigare smak och det förstörde allt, så maten blev ett riktigt bottennapp. 

Huvudrätten bestod av Pad Thai, i alla fall enligt menyn. Men usch vilken besvikelse. Återigen hade de hällt i kinesisk soja som helt tog över smaken och det fanns inga andra kryddor i maten, inte någon som smakade i alla fall. Nu reste sig flera stycken och gick därifrån utan att äta klart. Vi höll ut till efterrätten som bland annat bestod av glass och den var okej.

Flera gånger har vi nämnt att vi är badkrukor. Under veckan hade det blivit flera dopp i poolen, men inget i havet trots att vi solat där också. Leena hade i alla fall bestämt sig för att bada innan vi åkte hem, så innan charterbussen hämtade oss bytte hon om och tog ett dopp. Efter badet då vi gick in mot hotellområdet kom en från personalen med snabba steg och trängde sig förbi oss. Hur var det nu med Kap Verdes värde ord, ”No Stress”? Vi kände oss avslappnade efter den här veckan och det var huvudsaken.  

På flygplatsen var det långa köer vid incheckningen och säkerhetskontrollen. Det tog över en timme innan vi kom igenom så vi tänkte, ”No Stress”. På hemresan hade vi också köpte Plus biljetter som ger extra benutrymme, men det fick vi inte. Även den här flygningen hade Sunclass bytt ut flygplanet och lejt ut flygningen till Smartlynx. Det var ett gammalt flygplan som helt saknade underhållning och hade gamla trånga säten. Det spred sig ett mummel bland resenärerna för det var tydligen många som betalat extra för Plusbiljetter. I vanliga fall när vi flyger reguljärt och uppgraderar till Plus så märks det skillnad, men här blev det platt fall och riktigt dåligt. Det var bara att bita ihop på denna kvällsflygning och hoppas vi skulle få någon timmes sömn. Klaga fick vi vänta med till vi kom hem och vi misstänker att Sunwing / Sunclass fick mängder av klagomål. 

Förutom det dåliga flyget så känner vi att det blev en bra resa och i stort som vi förväntat oss. 

Rundtur på Sal

Innan vi åkte till Kap Verde hade vi hört att det inte finns så mycket att göra där. Kap Verde består av många öar och kanske finns det olika mycket att göra beroende på vilken av semesteröarna man är på. På Sal där vi var finns det i alla fall en del att göra och upptäcka. Är man intresserad av kitesurfing så är Kap Verde ett paradis, men det är inget för oss. Det finns även en lång zipline från ett berg ner till marknivå, men sådana har vi åkt flera gånger så det hoppade vi också över. Däremot bokades vi att åka med på en heldagstur till de största sevärdheterna på Sal.

Efter frukosten blev vi upphämtade på hotellet. Bilen vi skulle åka med hade ett öppet flak och där satt redan fyra tjejer, två från Finland och två från Portugal. Vi hade också fått plats om vi velat, men valde istället att sitta i baksätet. Det skulle visa sig att vi drog vinstlotten för de på flaket hade en dammig resa framför sig. Förutom chauffören var även en fotograf med som skulle följa oss hela dagen. Vid dagens slut var det frivilligt om man ville köpa hans bilder. 

Det första stoppet gjorde vi strax utanför Santa Maria vid de stora saltfälten. Kap Verde var förr en av världens största saltexportörer och där av har ön Sal fått sitt namn. Det framställs fortfarande salt men i betydligt mindre skala. 

Redan på väg mot nästa stopp märkte vi att tjejerna hade problem med dammet från grusvägarna. Vid en vik såg vi hur en fiskare fick napp och drog upp en halvstor fisk. Det var ett fiskrikt område där man i vanliga fall kan se många färggranna fiskar men idag var det för mycket vågor så fisken på fiskarens krok var den enda fisk vi fick se.  

Färden fortsatte till Espargos som är den största staden på Sal. En av tjejerna behövde göra ett stopp vid en bankomat för att ta ut pengar. På Kap Verde fungerar de bra med kreditkort på många ställen men inte överallt. Det som är bra är att de accepterar euro så det är bra att ha med sig euro på fikan redan när man flyger till Kap Verde. Nackdelen med att ta ut pengar från bankomat är att man då får den lokala valutan och den kan man inte växla tillbaka. 

I norra Espargos körde vi igenom kåkstäder där de mest fattiga bor. Många flyttar från de mindre öarna där de inte ser någon framtid och söker istället arbete på de större turistöarna. På avstånd såg vi ett fängelse som chauffören kallade resort med fritt boende och mat. 

Mitt ute i öknen stannade vi vid ett hus. Det blåste varmt och kändes öde. Varför stannade vi där? Chauffören bad oss titta bort i horisonten till vänster om bergskullarna. Där såg det ut som en sjö men i själva verket var det en hägring. Inne i huset fanns en shop med lokala hantverk. De hade även en bar med lokala drycker som vi fick smaka.   

The Blue Eye vid Buracona finns vid den Nordvästra delen av Kap Verde. Där har vågorna urgröpt vulkanstenen och formar en bred korridor in mot land. Vågorna slog spektakulärt in i korridoren när vi var där. 

Vi följde en gång till ingången av The Blue Eye. Det kostade ca 3 euro att få komma in och titta. Efter att betalat fick man gå ner en bit i berget och kika ner i ett hål där vatten flöt in från havet. I bra förhållanden ser ljuset i hålet ut som ett blått öga. Tyvärr var solen lite för låg så här års så effekten blev inte lika spektakulär, men ändå kul att få se. 

Efter att beskådat det blå ögat tog vi en selfie på utsidan inåt land, en bild vi behövde för att logga FF09 – An ancient plain in Sal, Cape Verde Islands. 

Det var dags för lunch så chauffören körde till en restaurang i Palmeira. Där beställde vi lokala rätter, som vanligt ganska smaklöst men annars bra. En rolig sak hände när serveringskillen placerade ut glasunderlägg. Alla underläggen hade samma svenska skärgårdsmotiv.    

Efter lunchen tog vi en kortare promenad i byn för att smälta maten innan det var dags att åka vidare.

Dagens näst sista stopp gjordes på den östra delen av ön. Bilen stannade vid vattnet och cirka 50 meter från land kunde vi se ryggfenorna från flera hajar. 

I den här viken trivs citronhajar eftersom det är långgrunt och skydd för de minsta hajarna. Vi fick låna plastskor så vi inte skulle skära oss på vassa skal och stenar, gick sedan ut 30 meter tillsammans med en guide. Runt våra ben simmade små citronhajar som var 50-60 cm långa. 20 meter längre ut där det var djupare simmade de större hajarna och de var runt 2 meter långa. Vi fick inte stoppa ner händerna för att försöka röra hajarna, dels för de kan bitas och har väldigt vassa tänder. Samtidig så var det här djurens område och de skulle inte bli störda i onödan. Att gå ut i vattnet var okej men vi fick inte störa djurlivet på annat sätt. 

Det sista stoppet gjorde vi vid en vulkankrater. Via en tunnel gick vi igenom berget och kom in i vulkankratern. Där ligger världens näst saltaste sjö, näst efter Döda havet. Det är den största saltgruvan på ön Sal och där finns ett badområde för alla som vill prova att flyta utan flytväst. Vattnet är så salt att man absolut inte får skvätta vatten i ansiktet eftersom det kan skada ögonen. Vi ville förstås bada så vi böt om och hoppade i, inte bokstavligt. Det var en märklig känsla att flyta runt på rygg. Man skulle utan problem kunnat ligga kvar i vattnet och läst en bok. När vi skulle försöka resa oss fick vi pressa ner benen mot botten, det var större motstånd än vi trott.

På den här platsen finns ett par saker som lockade oss förutom det salta vattnet. Vi berättade för chauffören att vi skulle gå före och att vi kunde ses vid bilen. Innan tunneln till saltgruvan fanns använde man en linbana att transportera ut saltet med. GCE goes around the world: Tribute to Nili är en cache gömd vid en av de linbanepelare som fortfarande står kvar. 

Mysten Cabo Verde – Sal (Primeiro Mistério) är gömd den också några hundra meter ifrån parkeringen. Den fick vi också loggad och vandrade sedan tillbaka till bilen. När vi kom tillbaka var alla redan vid  bilen och väntade på oss. De frågade om vi hittat den. Vi frågade om de visste vad vi gjort. Det konstiga var att både finnarna och portugiserna mycket väl kände till geocaching. Inte ofta man möter mugglare med denna kunskap.  

Många röda elcyklar

Två dagar vid stranden och poolen var vad vi klarade av innan det började krypa i kroppen. Vi behövde aktiveras. Inte långt ifrån hotellet hyrde vi elcyklar och planerade att ta oss till några cacher. Den cache som låg längst bort var det cirka sex kilometer till och på väg dit passerade vi First Wherigo on the Cabo Verde Islands. 

Vi trampade norrut på fin asfalterad väg. De resterande cacherna låg nära kusten så vi fick vika av in på mindre grusvägar. Cyklarna hade stora och breda däck så trotts det ojämna underlaget var det inga problem att komma fram med lätthet. Vid ett träd hade någon parkerat en väl begagnad bil. Undrar om den var till salu? Vi slog en lov runt bilen min hittade ingen prislapp, däremot plastburken Calheta Funda. 

I öknen flera kilometer från närmaste by träffade vi ett vandrande finskt par. De berättade att det fanns ett övergivet hus en bit bort. Det lät intressant att få lite Urban Exploration så vi cyklade dit. 

Färden fortsatte till Shadow on the trail och strax efter den tog Leena den raka vägen över ett område som såg ut att varit blött medan Bosse valde att cykla runt. Det visade sig vara djup gegga så det var tur att det var en elcykel med breda däck. Leena slirade lite grann och kom över men cykeln blev rejält geggig efter den korta strapatsen. 

Det kändes som vi behövde ta en break så vi tog sikte på ett lunchställe vid stranden. Våra två röda cyklar ställde vi på den stora och helt öde grusplan framför restaurangen. Vi satte oss vid ett bord och tog en varsin öl medan vi väntade på maten. Då hände något märkligt. En hel karavan med cirka 30 cyklister kom och parkerade sina cyklar där vi ställt våra. Alla hade samma modell av cykel och samma röda färg som vi hade på våra två. Det kändes som vi kunde ta det lugnt ett tag till de åkt iväg istället för att försöka hitta våra cyklar. 

Vi hade gjort en deal med uthyraren att vi fick lämna tillbaka cyklarna efter halva dagen och få tillbaka hälften av dagshyran. Eftersom vi bara hade en cache kvar att logga som låg på andra sidan om Santa Maria och vi passerade uthyraren precis när tiden skulle gå ut så lämnade vi in cyklarna.   

Till den sista cachen var det bara 2,2 kilometer. Det kändes överkomligt att gå dit men det var jobbigare än vi räknat med eftersom det var väldigt varmt. 

Värmen tog ut sin rätt så vi fick ta en vätskepaus på ett hotell i form av en varsin Piña Colada. Ett stenkast från hotellet börjar snäckkyrkogården. Det är en flera hundra meter lång kustremsa med massor av snäckskal.   

Vår eftermiddagspromenad tog oss tillslut till Morning walk by the sea. Under en sten i det bergiga ökenområdet hittade vi burken och alla dagens uppdrag var avklarade.

Första charterresan på 20 år

Vi hade en semestervecka kvar att ta ut och ville åka någonstans där vi kunde slöa och få värme och sol. Helst ville vi åka till en plats vi tidigare inte besökt och valet föll på Kap Verde och ön Sal. För första gången på över 20 år bokade vi en charterresa. Resan bokade vi med Ving som samarbetar med flygbolaget Sunclass. För säkerhetsskull och mer bekvämlighet valde vi plus platser som bland annat ger extra benutrymme. 

Resan började inte så bra, för några veckor innan vi skulle flyga fick vi ett mail om att vi blivit nergraderade. Sunclass hade bytt till ett mindre flygplan eftersom det ordinarie skulle in på service. Väldigt dålig planering eftersom  ett flygplan ska in på service efter ett visst antal flygtimmar och det känner de till flera månader innan vi skulle flyga. Hur som helst fick vi tillbaka pengarna för det extra benutrymmet vi betalat extra för. När det var dags att resa visade det sig att flygplanet var modernt och vad vi kunde se hade alla platser fullt godkänt benutrymme, så det gick ingen nöd på oss. Den sju timmar långa flygresan gick trots allt bra. 

Vi landade på kvällen så det var mörkt när vi klev på bussen som skulle köra oss till hotellet. Reseledaren på bussen berättade om Kap Verde och att de hade No Stress som en slags slogan. No Stress skulle vi både höra och läsa ett flertal gånger under den kommande veckan. Reseledaren berättade också om Sal att det var vatten både till höger och vänster om oss. Trots mörker och att vi inte såg så mycket kände vi oss säkra på att det fanns vatten även framför och bakom oss, vi var trots allt på en ö. 

Våra förväntningar var låga på den här resan eftersom vi hade hört både bra och dåliga saker om Kap Verde. Åker vi med låga förväntningar så kan det bara bli bättre. Just hotellrummet var just en sådan sak som var bättre än vi förväntat oss. Ett fint rum som gott och väl uppfyllde våra låga förväntningar. 

Kap Verde är känt för att vara blåsigt. Visst blåser det men inte så mycket så det störde oss. Det var snarare skönt att det fläktade eftersom det inte kändes så varmt trots att det var mellan 25-28 grader. Första dagen slöade vi på stranden där hotellet hade sitt eget område med tillhörande beach restaurang och solstolar. 

Första dagen blev nästan en heldag på stranden, men bara nästan. Det var en sak som lockade oss och det var att få logga en cache i ett nytt land. Vi promenerade några hundra meter längs stranden och vek sedan av inåt land där cachen St:a Maria 6 – ”Light my fire” skulle vara gömd. Visst fanns burken där och när vi signerade loggremsan loggade vi vårat 91:a geocachingland.

Maten i Kap Verde är väl inget man hoppar jämfota för. Den är kanska enkel och smaklös. Under veckan provade vi att äta på några ställen förutom på hotellet och det var dåligt kryddat överallt. Däremot något som var bra är tonfisken som går att hitta i olika former. 

På hotellet hade vi All Inclusive. Det är något vi haft dålig erfarenhet av då vi för flera år sedan bodde ett par dagar på ett All Inclusive hotell i Mexico. Men som sagt har man låga förväntningar så kan det bli bättre, och så blev det. Hotellets All Inclusive var het okej och det fanns mycket att välja på vid alla dygnets måltider. Något man också kunde göra var att boka tre andra restaurangmåltider som också ingick i All Inclusive och där fick bara ett visst antal plats per kväll. Den första vi bokade var en internationell avsmakningsmeny. Vi blev snabbt varse om att vi inte var på någon lyxkrog men såg bara det komiska i det hela. När kyparen frågade om vi ville ha rött eller vitt vin svarade vi rött. Kyparen sa, nej ni vill ha vitt det serveras fisk. Vi tog vitt. När det var dags för huvudrätten som var kött bad vi om rött vin. Kyparen tänkte fylla på rött vin i glaset vi hade vitt vin kvar i. Då sa vi stopp och ändrade oss till vitt vin. Leena bad senare om ett extra glas och fick tillslut rött till köttet. Som helhet var trots allt det här en helt okej middag. Kötträtten hade en väldigt god sås.