Herresta

Landsstället i Strängnäs ska säljas så vi har varit där och röjt en hel del. Något vi kommer sakna därifrån är midsommarfirandet eftersom vi alltid brukar vara där på just midsommar. Det finns risk/chans att huset säljs innan midsommar och därför ordnade vi en mini midsommarfest så här en månad innan midsommar. Det där med datum är bara ett nummer i kalendern, det är väl inte så knussligt när midsommar firas.

När vi ändå var i trakterna återvände vi till Herresta där vi tidigare loggat flera burkar. Förra året kom det ut några nya cacher i Herresta serien. Burkarna ligger i och omkring ett sommarstugsområde så det är lätt att drar till sig nyfikna ögon. Speciellt när vi kom i en bil som inte var känd bland grannarna. Men vi försökte vara så diskreta som möjligt utan att väcka onödig uppmärksamhet.

Herresta 16 bjöd på en del motstånd. Där gällde det att lösa en gåta innan det gick att komma åt loggboken.

Varför stå och fundera på gåtan när vi istället kunde gå till bokema, som har ett hus i närheten, och ta en fika och klura tillsammans med dem. På deras soliga veranda med fin utsikt över Mälaren kunde vi i lugn och ro fundera ut lösningen. De hade inte loggat cachen så när vi trodde vi hade rätt lösning tog vi en promenad tillbaka till Herresta 16. Locket gick fint upp när vi satte in rätt kod.

De tre sista cacherna i serien loggades innan vi satte oss i bilen och åkte vidare.

Nästa stopp blev vid HCPT (Herresta Cyckel Power Trail). Några cyklar hade vi inte med oss men det gick bra att gå denna trail som innehåller sex cacher.

När vi nästan var framme vid HCPT:04 (Herresta Cyckel Power Trail) öppnade sig skogen och grusvägen fortsatte över ett kalhygge. Det kändes inte bra eftersom det fanns risk att burken hade avverkats. Men vår oro var inte befogad, burken fanns där den skulle.

När alla burkar i serien var loggade återvände vi till bilen och avslutade dagens lilla cachingrunda.

GC-cykelrunda

Förra året fyllde vi mystkalendern. När vi höll på med det snålade vi med att logga lösta mystar eftersom de behövdes för att täcka luckor som var kvar i kalender. Nu när vi är klara kan vi logga alla mystar utan att spara på någon. S12 – Statistik är en sådan vi sparade och den tänkte ta oss till på årets första GC-cykelrunda.

Området vi trampade iväg till ligger bortanför Hellasgården och en bra bit in i skogen. I skogen finns cykelvägar, men de sista 200 metrarna fick vi gå. Det var inga problem att hitta burken som var på ett självklart ställe.

Vi fortsatte cykla genom skogen till Saltsjöbadsvägen. I en korsning stod en kvinna som frågade om vägen till en plats i skogen. Hon hade en koordinat så Bosse trodde hon var geocachare. Vem annars använder koordinater? Men det var hon inte, det var hennes dotter som skulle göra något där.

Vid Nacka Brandstation gjordes dagens andra fynd. Därifrån är det inte långt till Nacka gymnasium, men en brant backe behövde först forseras. Leena plockade fram burken och ett välfyllt loggpapper. CO Hörnfeldt fick ett meddelande av oss att loggen behöver bytas.

Från det högt belägna gymnasiet bar det av utför i full fart, i alla fall i 100 meter för sen stoppade trapporna vår framfart. Under motorvägen gick det bra att cykla men sen blev stigen för smal för våra modeller av cyklar. Leena väntade vid cyklarna medan Bosse gick vidare. Precis som i Orientering fick han zick zacka fram mellan träden där han hittade en snygg gömma. Den var så snygg att den fick en favoritpoäng.

Malmjärn Runt

Bilen var packad och vi var redo att köra till Leenas pappa i Åshammar för att tillbringa valborg där. Men först åkte vi till Arlanda och denna gång skulle vi inte flyga iväg utan främst titta på en Bitumenkokare.

Challenge – Around the Baltic Sea publicerades samtidigt som vi kom hem från USA och satt i taxin på väg hem från Arlanda. Den visste vi att vi var godkända att få logga eftersom vi loggat cacher i alla länder runt Östersjön. När loggen var signerad körde vi till Arlandas terminal 5, men som sagt inte för att flyga någon stans. Det var bara en stor kopp kaffe som lockade oss att ta med i bilen.

Ett välkänt landmärke längs med E4 är Dragon Gate vid Älvkarleby. Det är ett hotell som köptes av den kinesiske affärsmannen Jingchun Li 2004. Han hade planer på att bygga om fastigheten till en mötesplats för svenska och kinesiska affärsmän. Dragon Gate tog många år att bygga och blev ingen ”hit” utan lades ner när det till slut såg ut att vara färdigbyggt. Nu är byggnaden till salu och står tomt.

När Valborg var över drog vi på oss cachingkläderna och gav oss iväg till Malmjärn. Där finns en mystserie med över 50 cacher. Vi har i flera månader försökt komma iväg för att logga de cacherna men det har alltid kommit något emellan. Nu när vi ändå var i närheten blev det i alla fall av. Först svängde vi in till Gammelgården, men precis som ett par andra innan oss kammade vi noll och fick börja dagen med att logga DNF.

Malmjärn Runt 48 var den första vi loggade i serien. Femtio cacher är indelade i fem delsteg och varje del ger en bonusfinal. När man loggat alla fem bonusfinaler får man även koordinaten till en superfinal. Så det var dagens mål, att logga alla cacher och nå fram till superfinalen.

Många burkar gick snabbt att hitta men en del fick vi leta länge efter innan vi hittade. Trots lätt regn och ganska blött i markerna klarade vi oss bra från att bli genomsura.

När vi kom till Malmjärn Runt 15 var det bara att erkänna, den burken hade en skogsmaskin hittat före oss.

Några burkar senare kom vi till ytterligare ett skogshygge och det var ännu större än vid den burk vi tidigare inte hittat. Det var inte med någon större förhoppning vi började se oss omkring. Men titta, där var ju burken på en gren på marken. Ibland ska man ha tur.

När alla hintar från bonuscacherna var insamlade kunde vi ge oss av mot Malmjärn Runt 56 – Superfinal. Men någon försökte stoppa oss.

På sätt och vis lyckades de stoppa oss för bilen fick vi lämna där och fortsätta till fots. Men stoppa oss från att logga superfinalen det gick inte.

Katrineholm 100

I oktober 2017 släppte Tyfting en serie med 101 cacher för att fira Katrineholms 100-årsjubileum. Alla cacher är mystar som på GC-kartan formar talet 100. Men det är som sagt mystar och då är burkarna placerade någon helt annan stans.

Vi bestämde att göra denna serie tillsammans med CKAI och att vi skulle träffas vid Katrineholm 100 – 1920. Alla hoppade in i vår bil och sen gasade vi iväg för att logga mins 101 cacher.

Många burkar låg enkelt till att logga från bilen och de var enkla att hitta eftersom koordinaterna oftast var bra. Några gånger fick vi lämna bilen och ge oss ut på kortare vandringar, men det var bara skönt att få röra på benen.

Det var inte bara cacher i serien som loggades, även några traddar som låg längsmed vägen, bland annat den vid Floda kyrka. En del andra stopp gjorde vi också vid burkar vi redan loggat men som CKAI inte loggat.

Vid en av mystarna hade vi knappat in en felaktig siffra och letade därför onödigt länge efter burken. CKAI ringde en livlina som bekräftade vårat misstag och då gick det enklare att hitta burken. Annars flöt allt på bra och det blev inga andra missöden eller DNF:er.

Fel burk

Dagen närmade sig sitt slut och det var dags att åka till Katrineholm 100 – Final. Där i skogen såg vi några med loggboken i handen. Det var för oss de välkända GC-jägarna Graazzt, sveasen, Den Onde I Norsbol och Cattisz. Vi hade sett deras gemensamma nick i flera av burkarna vi loggat denna dag så vi visste att de hela tiden varit i närheten. Det blev ett oplanerat event i skogen innan vi fortsatte vidare.

Den sista cachen i Katrineholm 100 serien var loggad men vi var inte helt nöjda. Mins en cache till skulle loggas och det en multi. Valet föll på Ambulanser vid Österporten som var en mycket enkel multi och tacksamt var det inte långt till finalen där burken hittades enkelt.

Nöjda med dagen skjutsade vi CKAI till deras bil och sen åkte vi hem åt varsitt håll.

The Eagle has landed

Det var dags att påbörja hemresan, men vi hade ingen panik, det var många timmar kvar innan vi skulle ta flyget från New Orleans.

En bit från Pensacola loggade vi 17 challenge cacher och en av dessa var Half of the United States Challenge. Vi har besökt 35 av USA:s 51 stater och en dag kanske vi besökt dem alla.

En annan av de challeng cacher vi loggade var 5/5:an Type Caching Challenge. Det var vår 30:e loggade 5/5 cache och det gav oss ytterligare en diamond badge.

Vi lämnade Florida och kom in i Alabama där det var dags att fylla på bensin. På många bensinmackar måste man ange postnummer när man betalar med kort. Man kan undra varför de vill ha ett postnummer? Vi skrev alltid in vårat svenska postnummer och det fungerade varje gång.

Längsmed en fin väg i Mobile, Alabama fanns det många cacher, men det var inte lämpligt att stanna vid alla eftersom trafiken var tät och många körde väldigt fort.

Vid en av platserna vi stannade på fanns ett lusthus en bit ut i vattnet. Där skulle vi leta efter Freshest Fish Filets In Town. En skylt varnade om alligatorer, så Bosse blev lite orolig. Leena menade att det inte alls var någon fara eftersom det var ett namn på ett vaktbolag. Leena gick ner på bryggan som var nästan jäms med vattenytan och letade runt utan att hitta burken. Sen letade vi noggrannare på lusthusets insida och där hittade vi burken. Senare när Leena googlade såg hon att den säkraste platsen att se alligatorer i Alabama är i Mobile, precis där vi letat burk. Gulp!

Vi svängde av till ett militärmuseum där det skulle finna en virtuell cache. Den virtuella cachen Nidus var inte svår att hitta eftersom den var vid ett av museets största objekt.

Återigen kom vi till Mississippi och där svängde vi in på en rastplats alldeles bredvid NASA:s anläggning. På rastplatsen såg vi en månlandare som vi blev nyfikna på så vi gick fram och läste på informationstavlan. Lunar Lander var 1960 ett träningsredskap då Apollo astronauterna tränade inför månlandningen. Undrar om Neil Armstrong gick ner för denna Lunar Lander och även tränade på att säga, “The Eagle has landed”.

Det började skymma så vi gasade vidare till New Orleans där vi checkade in på ett motell precis bredvid flygplatsen. Tidigt nästa morgon påbörjade vi flygningarna hem.

Då vi mellanlandade i Denver hade vi flera timmar att fördriva. Passande nog fanns Denver International Airport Earthcache inne i terminalbyggnaden. Det blev den sista cachen vi loggade innan vi återvände till Sverige.

Resans varmaste dag

Efter ett par härliga dagar i New Orleans var det åter dags att sätta sig i bilen. Vi skulle köra många mil denna dag men dröjde oss kvar i Bay Saint Louis, Mississippi som är en liten mysig semesterby. Där letade vi snabbt fram informationen som behövdes för att logga den virtuella cachen Tercentenary.

Det var främst multin Pirates of the Bay vi ville logga eftersom vi denna dag behövde täcka en lucka i multikalendern. Det första delsteget gick bra även om vi fick leta en stund innan vi hittade den lilla skylten med informationen. Delsteg två var det värre med. Inne i ett café skulle det finnas ett mynt i golvet med information, men golvet var omgjort och myntet borta. Vi köpte kaffe på cafét och frågade personalen om de kände till myntet. Det gjorde de, så vi fick det vi behövde. Sen skulle bara burken hittas, men det var inte så enkelt. Koordinaten pekade på ett snårigt buskage vid en begravningsplats. Medan vi letade kom en parkvakt och frågade hur vi mådde. Allt okej och vi förklarade vad vi höll på med. Han kände till geocaching men inte att det skulle finnas en burk där. Hmm, var koordinaten fel? Vi letade en stund till och var på väg att ge upp, men då hittade Leena burken.

I Gulfport gjorde vi ett sista burkrace innan vi lämnade Mississippi. Där vimlar det av challengar så vi for fram i stan och fick ihop 12 challengeloggningar.

Det var dags att rulla vidare. Vi körde ut på motorvägen för att börja beta av de 350 km som var kvar innan vi var framme. En vägskylt informerade att vi rullade in i ”Sweet Home Alabama”. En ny stat och en ny cache skulle loggas och det blev vid rastplatsen I10 Eastbound Pull-Off.

Alabama har en kort kustremsa vid Mexikanska Golfen, så efter bara några mil hälsade nästa skylt oss välkomna till Florida.

Dagens mål var Pensacola i Florida där vi bokat boende. Det var kväll när vi kom fram så det blev till att ge sig ut för att äta middag på en gång och logga ett par burkar.

Nästa dag var en varm och härlig dag. Termometern visade +28 grader. På hotellet serverades urusel frukost så vi åkte till en restaurang ett par kilometer bort där vi beställde ägg Benedict och rikligt med kaffe.

För att komma till Gulf Islands National Seashore Parks måst man betala inträde, men det är det värt. Parken består mestadels av sand, vit härlig finkornig sand. Det måste vara ett paradis för sol och baddyrkare. Några sådana är inte vi, men det fanns annat som lockades oss ut på denna vita halvö.

Där finns militärhistoria från inbördeskriget fram till några år efter andra världskriget. För den virtuella cachen Military History Series – Pensacola Batteries behövde vi besöka några av dessa historiska platser. En av platserna var avspärrad så vi kunde inte ta oss dit. Men CO tyckte vi gjort ett bra jobb med de övriga svaren så han tillät oss att logga cachen.

Längst ut på udden ligger Military History Series – Fort Pickens. 1829 påbörjades bygget av fortet som var ett av fyra fort som försvarade Pensacola Bay och dess flotta. Det användes 21,5 miljoner tegelstenar för att bygga fortet. 1899 utbröt en brand i fortets nordvästra hörn där det förvarades krut. Så en stor explosion raserade hela fortets nordvästra mur där det än idag är en öppning i muren. Fort Pickens var i bruk fram till 1947 då fortets militära verksamhet lades ner.

På eftermiddagen återvände vi till hotellet där vi fick låna en varsin cykel. Sex cacher och en DNF loggades på cykelrundan. Många burkar var finurligt gömda och tog en stund att hitta, men det var bara kul att få några utmaningar att jobba med.

På kvällen gick vi till Flounders, en restaurang vi fått tips om. Vi var inte så hungriga så vi beställde tre olika förrätter att dela på. Kyparen sa att de var stora och helt okej att dela på. Några minuter senare kommer maten in. Tänk er nu att allt går i slow motion. Leena tittar upp och ser kyparen komma mot oss med en bricka med mat. Leena ruskar på huvudet åt killen som tittar på oss och ler stort och nickar. Nog räcker maten att dela på. Det var enorma portioner!

Nästa stopp New Orleans

Det kändes inte bra att välja United Airlines med tanke på hur de förra året behandlade en av sina passagerare som brutalt släpades ut från planet som var överbokat. Men nu hamnade vi i alla fall på ett av deras flyg till New Orleans så det var bara att hålla tummarna att vi slapp deras brutala metoder. Innan vi klev ombord fick vi rada upp oss i olika fållor numrerade ett till fem. Det kändes som vi var en flock kor som vallades in i planet.
Det var tre säten där vi satt. Leena vid fönstret och Bosse i mitten, längst ut var det än så länge ledigt. Men då kommer en kille modell större, modell mycket större. Nu blir det tre trånga timmar, tänkte vi. Men killen hade rutin och fällde upp sitt yttre armstöd och satte sig lite på sniskan. På så sätt inkränkte han inte på våra platser och det kändes bra.
På flyget erbjöd United Airlines något vi inte sett tidigare. Istället för skärmar i sätena kunde man koppla upp sin smartphone till flygplanets Wi-Fi och välja den film man ville se. Det fungerade riktigt bra.

När vi kom ut från New Orleans flygterminal erbjöds vi skjuts av en golfbil till biluthyrningen. Vi tackade nej, det var bara 100 meter dit. Bilen vi hyrde var en GMC som saknade många av de bekväma finesser Jeepen haft veckan innan. Det fanns ingen växelspak, växlade gjorde man igenom att trycka på knappar som satt nertill på instrumentpanelen. Udda men funktionell lösning.

Hotellet vi bokat var mer som ett bohemiskt guesthouse. Första intrycket var skumt och udda. Huset låg under en av motorvägsbroarna och hade ingen vidare utsikt. Men det var inhägnat och innanför planket var det som en oas med massor av detaljer. Trafiken från motorvägen hördes knappt så det störde oss inte. Rummet var mycket speciellt. En säng mitt i rummet, öppen spis på långsidan och toa, handfat och badkar på kortsidan med endast draperi för.

De första kvarteren närmast hotellet kändes lite ruffiga. Love that BBQ Smell blev den första cache vi loggade i Louisiana. Det doftade gott från restaurangerna men det var inte dags att äta ännu, men en kopp kaffe skulle sitta fint. När vi reser i USA och beställer kaffe på ex Starbucks, så frågar de alltid efter namn som de skriver på muggarna. Det blir oftast problem då vi säger Bosse och Leena. Då vill de att vi ska bokstavera namnen. Sedan några år tillbaka kallar vi oss därför Bob och Lisa Armstrong, det fungerar alltid.

French Quarter var exakt som vi förväntat oss. Hus med karakteristiska balkonger, folkvimlet på gatorna, live musik i var och varannan restaurang.

En kille med Stockholmströja stod med ryggen mot oss. Bosse sa något på svenska men han reagerade inte. Det visade sig vara en tatuerare som inte alls pratade svenska, men han jobbade vissa perioder åt en tatueringsfirma i Gamla stan i Stockholm. Festligt tyckte vi och gick vidare.

Nu var det i alla fall dags att äta och då var det bara den klassiska Louisiana rätten Jambalaia som fanns i våra tankar. Vi satte oss på en utomhusrestaurang där ett jazzband spelade. Vi beställde alligator korv och så förstås Jambalaia.

Nästa dag gick vi till postkontoret eftersom vi hade ett paket som skulle till Sandra i Toronto. För att komma in i byggnaden fick vi gå igenom en metalldetektor. Två säkerhetsvakter letade i våra väskor efter vapen och annat olagligt. Vi var tvungna att legitimera oss, så vi visade våra svenska körkort. Då frågade de om vi var i armén. Tydligen liknade körkorten amerikanska arméns id-kort. Det var kö in till posten och bara en person som jobbade där. Det tog tid med alla papper som skulle fylla i och det skulle stämplas både här och där. Väldigt omoderns system och vi kände oss välkomna tillbaka till 80-talet.

Här hittade vi en av de bättre cacherna

Fler svenskar som varit här

Den 29 augusti 2005 drog orkanen Katarina in över New Orleans och ödelade stora delar av staden. Orkanen orsakade stora översvämningar så runt 9000 personer sökte skydd i Superdome arenan. Utanför arenan finns en ny virtuell cache som heter Rebirth. Den blev vår 180:e loggade virtuella cache vilket gav oss en ny diamond badge.

Tillbaka i de franska kvarteren gick vi till en annan speciell virtuell cache. Där frågade vi Whose Funeral Is It? Det var Hamiltons begravning. Vilken Hamilton undrar ni säkert. Det var vid denna stolpe där vi står som Hamilton blev mördad i James Bond filmen Leva och låta dö.

På andra sidan gatan stod Roger Moore på balkongen i en av scenerna.

I Garden district finns det många vackra hus. I träden hänger halsband, så kallade ”beads”, som är populära under Mardi Gras festivalen.

Fabrik som medverkat i många filmer, bl.a. Terminator

Ett av målen vi hade i New Orleans var att få sitta på en av de klassiska balkongerna. Det kunde inte blivit bättre. På en av bryggeripubarna hade de plats för oss och där serverades ostron. En bra avslutning på våra dagar här nere, men inte slutet på resan.

Seriöst, ketchup till ostron!?

Världens äldsta aktiva geocache

När vi åt frukost hörde vi långtradare starta och såg ett par rulla iväg. Hade de öppnat vägarna? Några till långtradare rullade förbi så det kändes hoppfullt. En dam från hotellet kom in i restaurangen och berättade att vägarna åter var öppnade. Härligt då kunde vi komma vidare.

Vädret var fortfarande dåligt. Det blåste rejält även om vindarna inte var lika starka som dagen innan. Viss blå himmel kunde vi se där vi åkte men längre fram såg vi svarta moln.

Vindarna höll i sig men i övrigt skiftade vädret snabbt från disigt med begränsad sikt till solsken till disigt igen. Många bilar och långtradare stod i dikena och bitvis såg det ut som plockepinn.

När vi rullade in i Kansas hade vi tunnelseende mot Mingo. Det är världens äldsta aktiva geocache, en rolig och speciell loggning för oss.

Vädret blev bättre och bättre men det blåste fortfarande kraftigt. Bosse som sprang ut och loggade någon burk här och där försökte ta skydd så gott det gick.

Den virtuella cachen Coloklakan har ett konstigt namn, men om man vet att den finns på gränsen till de tre staterna Colorado, Oklahoma och Kansas så är namnet inte så konstigt. Om man kan så måste vi prova, att vara i alla tre stater samtidigt.

Med tanke på den förra virtuella cachen kan säkert någon räkna ut vad Texhomex betyder. Helt riktigt, vi befann oss nu på gränsen mellan Texas, Oklahoma och New Mexico.

Nästa dag var vädret mycket bättre och värmen hade kommit tillbaka. Vi lämnade New Mexico och återvände in i Colorado där vi besökte Cheyenne Mountain Zoo. I djurparken var det bara ett av djuren som intresserade oss och det var girafferna. Leena betalade inträde och gick in medan Bosse väntade på en bänk utanför. Hos girafferna stod Leena i flera minuter och beundrade de ståtliga djuren. Men mer än 10 minuter blev det inte, för då hade hon fastnat på bild när Giraffe Cam tog ett foto.

Via den virtuella cachen VETERANS CACHE tog vi oss vidare till ett mer bergigt landskap.

Vi hade läst att i Cañon City skulle det finnas världens högsta bro. Bilen lämnade vi på parkeringen och tittade sedan ut över bergskanten. Där såg vi den ståtliga Royal Gorge Bridge. Bron byggdes 1929 och det är 300 meter till Arkansasfloden som flyter under den.

Senare fick vi veta av vw bus att bron inte längre är världens högsta. Royal George Bridge hade rekordet fram till 2001, så viss information behöver nog amerikanerna uppdatera. I en broschyr vi fick i parken står det i alla fall rätt uppgifter. Numera finns det broar som är över 500 meter över marken och enligt den här sidan så är kineser ena hejare på att bygga höga broar. Hur som helt var det en mäktig upplevelse att gå på bron över ravinen. På andra sidan tog vi linbanan tillbaka.

Tillbaka i bilen och vi började köra mot Denver. På vägen fanns det mängder av challengar och vi unnade oss att logga elva av dem. Även en del virtuella cacher som fanns nära vägen loggades.

I Castle Rock tänkte vi logga Douglas #13 Cantril och det skulle bli dagens sista virtuella. Men det visade sig ta längre tid än väntat rots att vi bara hade några hundra meter att köra. Precis när vi kom fram till järnvägsövergången gick bommarna ner. Vi såg tåget komma och det var dubbla lok som drog vagnarna. Första vagnen passerade, andra, tredje…

120 vagnar och fyra lok senare kunde vi äntligen passera.

I Denver tog vi in på ett hotell nära flygplatsen. Nästa dag skulle vi flyga…. Hem? Näää, vi skulle flyga vidare mot nya intressanta platser.

Extremt aprilväder Colorado

Gårdagens varma väder var bokstavligen som bortblåst. Svalare vindar hade dragit in över Boulder och det var bara några få plusgrader.

På hotellet serverades ingen frukost så vi körde till en så kallad diner. Vi älskar att äta frukost på sådana klassiska restauranger och bäst är de som har galon säten. Man lämnar aldrig ett sådant frukostställe hungrig och bäst av allt är att de oftast har bra kaffe. Kaffe är ett måste för en bra start på dagen och då ska det inte vara blaskigt kaffe som är så vanligt i USA. På parkeringen utanför restaurangen fanns en tradd, så JPS: Clean your Cache loggades innan vi körde vidare.

Ett av dagens mål var att logga en webcam. Ungefär en mil in i Wyoming vid flygplatsen, finns Cheyenne Webcam Virtual Cache och den är riktad mot parkeringen utanför flygplatsen. Det var enkelt att ta sig dit, men inte lika enkelt att fångas på bild. Vädret hade försämrats, det blåste och regnade på tvären. Bosse ställde sig utanför bilen och hoppades fastna på bild. Han fick stå i blåst och regn i flera minuter innan Leena inifrån bilen ropade att det var klart. För säkerhets skull fotade vi en egen bild också som extra tydligt bevis på att vi varit där.

Vi körde tillbaka in i Colorado i riktning mot Denver. Bosse som satt och pillade på GPS:en fick se att vi närmade oss en challenge som vi uppfyllde och det var till råga på allt en 5/5:a som inte krävde klättring. Perfekt, den ska vi ha. På kartan såg det enkelt ut att köra till Quadruple Your Fizzy Fun! A Challenge, men det visade sig vara en myst bara att ta sig dit. Vi provade flera infartsvägar men alla hade skyltar om att det var privata vägar. Vi ville inte köra in på de vägarna för i USA kan man bli skjuten om man överträder privat område. Till slut valde vi att parkera på den väg som tog oss närmast cachen och sedan gå de sista 600 metrarna.

Det var dags att byta riktning och köra på väg 70 som tog oss öster ut. Planen var att åka till Kansas, men vi kom inte så långt eftersom en polisbil blockerade nerfarten till motorvägen. Köerna var långa och det stod helt stilla. Istället fick vi ta en lång omväg på mindre vägar.

Tack vare det ofrivilliga vägvalet kunde vi logga animjason’s D/T Challenge, ytterligare en enkel 5/5:a.

Vi gjorde ett kort stopp vid Douglas #12 Hungate där det på slutet av 1800-talet skedde ett par indianöverfall och flera nybyggare mördades. Det fanns en minnessten rest på platsen och en informationstavla som berättade om historien.

Det blev kallare och kallare och temperaturen var nu under nollan. Vindarna tilltog och det yrde snö över vägbanan och bitvis var det väldigt dålig sikt. Trots att Jeepen krängde till i kastvindarna kändes den stabil, men vi fick ändå ta det lugnt eftersom den bara hade sommardäck.

Vi kom senare till en påfart där vi kunde köra ner på motorvägen. En långtradare hade vält och låg på sidan om vägen och strax efter var motorvägen avstängd. Vi blev tvungna att svänga av till Limon där det kryllade av uppställde långtradare och personbilar.

Alla vägar från Limon var avstängda så vi liksom alla andra var tvungna att hitta någonstans att övernatta. Limon ligger mitt ute i ingenstans och är ett litet samhälle med ett par tusen invånare. Det finns ett 10-tal motell och på det första var det fullbelagt. Vi var inte de enda som tvingades övernatta i Limon. Tänk om det är fullt överallt och vi måste övernatta i bilen! Men vi hade tur, på nästa motell hade de ett par rum kvar.

På kvällen fick vi jobba hårt mot vinden för att ta oss till restaurangen som låg ett par stenkast bort. Väl i restaurangen kändes det bra igen. Där var en del folk men ändå inte fullt så vi fick ett bord och blev serverade en god middag. Sen var det bara att bita ihop och brottas mot vinden för att komma tillbaka till hotellet. Nu höll vi tummarna att vädret skulle bli bättre så vi kunde åka vidare nästa dag.